T är nu, sen måndag förmiddag, åter hemma från växelboendet och jag är återigen blöjvakt. Hink och mopp är åter mina bästa kompanjoner. Jag försöker ju vakta och byta blöjan förebyggande, men rätt vad det är så är jag inte med. Förmodligen skulle det gå ännu bättre, om jag inte hade så mycket annat som jag vill hålla på med.

Måndag eftermiddag var jag först på guide-kursen och sen besiktigade jag bilen (nu går den ett år till J). När jag åkte hemåt och passerade min arbetskompis, Elisabeths ägor, såg jag en massa får fara runt på flera ställen, Elisabeth stod mitt i en flock och på hennes yviga och hetsiga rörelser förstod jag att något var rysligt fel. Jag svängde in på hennes lilla grusväg och körde fram till henne, hon var väldigt upprörd. Det visade sig att grannens baggar hade rymd från sin hage och höll på att ta sig in till hennes tackor, som inte alls stod i tur att bli betäckta.

-          Kan jag hjälpa till med något Elisabeth?

-          Ja, det kan du.

Så jag fick hjälpa henne att stängsla en ny hage och flytta en massa grindar, så vi kunde flytta tackorna och rädda dem från ”ett öde värre än döden” och till säkerheten. Det tog en stund att flytta alla elstängsel, men till slut betade tackor med lamm fridfullt i en ny hage. Själv tyckte jag att det var rätt så häftigt att för en stund bli fåraherde. Synd bara att inte hunden (border collie) var med, han hade kunnat få träna lite vallning samtidigt. Vi har ju ändå gått fyra terminer på vallningskurs, men åtminstone har ju jag lärt mig att valla får på köpet.

Jag var inte hemma förr än framåt sju på kvällen och då fick jag skyndsamt sätta igång att göra mat åt T – och mig själv förstås – men hade det bara varit för min egen del, hade jag kunnat nöja mig med en macka och ett glas mjölk eller något annat snabbt. Men mitt samvete säger mig hela tiden, att jag måste ge T Ordentligt med mat, han har blivit så rysligt liten. Han har gått ner mycket i vikt det senaste året och skinnet börjar att hänga.

Förr var det oftast han som lagade kvällsmaten till vardags. Medan mina barn bodde hemma hos mig, när jag var ensamstående mamma, var det alltid jag som stod för planering, inköp och tillagning av all mat. Efter alla dessa pliktfyllda år, blev jag ganska bekväm och tyckte det var skönt att slippa. Och T gillade att laga mat. Men nu är allt omvänd och jag är tillbaka till spisen igen.

 

Åke

14 oktober 2015 11:02

Din historie om fåren får mig att tänka närmaste grannen min. Dom har får som betar i stora hagar och dom delar naturligtvis upp dom i olika. Dom rymmer ju nästan jämt, ibland kommer dom förbi hör hos mig osv. Men en dag kom en annan granne förbi som bor åt andra hållet, han såg dem som lösa och lyfte tillbaka dem i hagen. Nu vart det inte rätt får på rätt plats så att säga... Inte lätt att se skillnad typ. Nu vart han skyldig till fler liv :) Att du inte for hem och hämtade vallarhunden? Tänk vilket bra jobb han skulle gjort :) Söt bild! Ser att ni har en annan typ inhängnad, måste jag diskutera med min granne.

http://www.nacka144.se

 

Znogge

15 oktober 2015 22:05

Vilken tur att du passerade just då och kunde vara behjälplig. Vissa saker ska liksom bara inte hända...

http://znogge.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...