Alla inlägg under oktober 2015

Av Anhörig - 29 oktober 2015 06:34


 

T har fått en plats på Stuxgården i Fårösund med omedelbar verkan. Det är helt otroligt. Jag dansar! Jag gråter! När man gråter av glädje, så behöver man ingen tröst, bara glade tillrop...


I dag ska jag ringa en tjänsteman / kvinna och prata mera om detaljerna.


Jag återkommer, när jag vet mera.

Av Anhörig - 28 oktober 2015 07:17

 


T´s försämring i sin sjukdom, märks förståss mest i ungänget med honom, men faktiskt också i så mycket annat. Till exempel kan jag nämna anhörigträffarna, som jag började gå på för ungefär ett år sedan. Då tyckte jag att alla andra hade det så mycket värre än jag. Alla verkade ha en anhörig, som var mer dement än min T. Alla andra verkade ha mycket större besvär med sin sjukling än jag.


I går på anhörigträffen märkte jag tydligt att jag slår samtliga med flera hästlängder.  Det är på sånt - och på att barnbarnen blir äldre - som man märker att tiden har gått och" mycket vatten runnit under broarna".

Av Anhörig - 27 oktober 2015 09:02

 


Även i natt blev det tokigt, när jag kom hem från jobbet vid midnatt. Samma början: Ljuset tänt på undervåningen, hunden rusar ut genom dörrspringan, när jag öppnar entrédörren. Vis av gårdagens erfarenhet sticker jag in huvudet innanför dörren till hallen före hundens promenad. Vill kolla om T är där. Först ser jag inget ovanligt. Inte heller i trappan till höger, där han satt påklädd i går natt. Inget synligt kiss på golvet här. Skönt! Det verkar lugnt.

När jag ska dra mig tillbaka för att vända på klacken och gå ut, hoppar jag högt av förskräckelse. I det skumma ljuset upptäcker jag honom till vänster om dörren alldeles intill mig. Han sitter där på en liten pall, men säger ingenting (det brukar han ju i och för sig inte heller göra). Han är spillrans naken och sitter bara tyst och stirrar på mig med sina glanslösa ögon.

-          Herre Gud, va du skrämde mig! Hur länge har du suttit där?

Ett svagt försök till svar, men inget ljud kommer ut, bara en suckande fläkt av dålig andedräkt.


Jag hämtar rullatorn, ett måste numera, om han ska kunna stå när jag hjälpt honom upp i stående. Ett krafttag om hans överarm och en ilning i min, numera, ganska ömmande rygg. Han står! På den vita pallen, där hans nakna stjärt förr satt, finns svaga, bruna spår av avföring. Jag tvättar av honom och pallen, sätter på en blöja och kalsonger. Sen styr jag honom mot hans rum och bäddar ner honom. Därefter fyller jag en skurhink med tvål och varmt vatten och går runt i huset för att tvätta bort diverse misstänkte fläckar på golven. Jag kommer på mig själv med att jag fortfarande har jackan på mig. Gör färdigt och går ut till hunden, som står utanför och undrar var jag tog vägen.


Måtte detta inferno snart ta slut, jag är så urless på det. Jag vill kunna komma hem, bara ta det lugnt och koppla av. Jag vill att mitt hem ska vara rent och lukta gott. Jag vill kunna sticka iväg, när jag känner för det. Jag vill umgås med andra, vanliga människor. Jag vill inte behöva skämmas över någon som dräglar och gör på sig. Vad värre är – kanske – jag börjar hata honom. Jag tål snart inte se honom. Han är orsaken till mitt elände. Jag vet – han kan inte hjälpa det! Jag måste försöka påminna mig om de goda stunderna vi haft. Fast det var med en annan man, det var inte den zombien, som ligger därinne i sängen.  Idag ska jag väcka honom senast halvelva, det är tid att lämna honom till växelboendet. Halleluja! Hoppas han får stanna där – att han inte kommer hem igen.


Av Anhörig - 26 oktober 2015 08:27

 


Förr i tiden hade T alltid stenkoll på tid och dag. Själv måste jag alltid skriva upp allting i min almanacka, annars glömmer jag det mesta. Ibland glömde jag det, även om jag skrivit upp det. T däremot använde aldrig, i sina krafts dagar, almanacka, han hade allting i huvudet. Och då ska man betänka att han jämt hade möten, konferenser, resor och uppdrag på G. Jag begriper inte hur han kunde hålla reda på allt. Även i sin sjukdom har han haft bra reda på datum och vad som kommer att hända framöver. En bokat tid hos Neurologen var något han var helt på det klara med och vad som skulle hända nästa vecka visste han exakt. Men nu har denna förmåga också fallerat. Jag vet inte riktigt, när det kom. Kom det plötsligt eller kom det smygande? Eller har det kommit sporadiskt? Jag vet inte! För bara några veckor sedan, satt han plötsligt framför huset med jackan på och väskan packat (även om jag alltid har den packat – ingen idé att packa upp det som är rent, det ska ju ändå med nästa gång). Då var det fel vecka och fel dag och fel tid; men det var i alla fall rätt tid på dygnet, nämligen dagtid.


I går jobbade jag kväll, 16:30 – 23:00, och var hemma runt midnatt. Det första jag gör då, är att ta ut hunden på en promenad. Jag behöver bara glutta en aning på ytterdörren, så kommer nosen emellan och pressar upp dörren och ut rusar hunden. Så även denna kväll. Jag hann inte titta in innanför dörren, utan vände direkt och gick en nattlig promenad på den, absolut mörka och ensliga vägen. Efter ungefär tio minuter vände vi hemåt. Jag hade noterat att ljuset var tänd på hela undervåningen, inte minst i T´s rum och förväntade mig, vis av erfarenhet, någon form av överraskning. En lite orgie i kiss och bajs var väl förstahandstipset.


Men det som väntade var ändå något nytt. På trappan upp till övervåningen, som börjar strax innanför entrédörren satt T fullt påklädd med skorna på. Och då vill jag tillägga att han knappt har brydd sig om att klä sig de senaste veckorna, utan gått runt i morgonrocken – ofta utan att ens dra ihop den om kroppen. Nu hade han satt på sig T-shirt, jeans och till och med gåbort-skorna. Det måste ha tagit honom en god stund att sätta på sig kläder och skor alldeles själv. Intill stod rullatorn och den packade väskan, som jag först inte upptäckte i min förvåning.

-          Men varför sitter du här med kläderna på?

-          Jag ska till Kilåkern

Nu sa han ju inte så, för det krävdes en fråga, som upprepades ungefär 10 – 15 gånger innan jag svagt kunde uppfatta något som kunde påminna om de orden.

-          Men snälla du, det är mitt i natten. Ser du inte att det är mörkt ute? Klä av dig, så byter vi blöjan och sen får du gå och lägga dig.


Han knöt upp skorna och hasade moloken in till sin säng, tog av sig kläderna. Jag bytte till nattblöja och märkte åter något som jag noterat de senaste dagarna - blöjan är så mycket lättare nu, än den annars brukar vara. Han verkar inte få i sig så mycket vätska som förut. Och inte äter han ordentligt. Nä, nu är det verkligen dags att han slipper att bo hemma hos sin försumliga hustru, som hellre jobbar och lever ett självständigt liv, än tar hand om sin sjukliga make. Det som hon en gång, för sådär sex år sedan, dyrt och heligt, i nöd och lust, lovade vid äktenskapets ingående.






Av Anhörig - 23 oktober 2015 17:08

 


Natten som gick var en jobb-natt. När jag kom hem, tog jag en lång, skön promenad med hunden ner till havet i det fina höstvädret, så klockan blev framåt halvett innan jag gick och la mig för en middagsvila. Är ledig nattens som kommer, så jag bör inte sova för länge under dagen, då blir det svårt att komma till ro i kväll.


Huset var tyst och stilla när vi kom tillbaka vid middagstid, T låg ännu kvar i sängen. Han sover mer och mer bort dagarna. I stort går han bara upp för att äta. Strax innan jag somnade, hörde jag ändå att han höll på att flytta på rullatorn. Sen föll jag i dvala. Mellan två och tre timmar sov jag, sen fick det räcka. Jag vaknade sakta, slätade till bädden och satte på mig lite kläder, innan jag gick ner på undervåningen.


Där i hallen satt T med ryggen mot bänken. Jag insåg att när jag hörde hans kamp med rullatorn, måste det ha varit en kamp att resa sig efter att han ramlat; men han kan ju inte prata, än mindre ropa. Och larmknappen, som hänger runt hans hals, hade han inte kommit på att man kan påkalla hjälp med. Lukten av avföring gick inte att ta miste på, den påminde mig om vad som väntade, när jag väl lyckats få upp honom från golvet. Jag gjorde som jag brukar, jag låste hans fötter med mina, bad honom ta tag i mina underarmar (räcker jag honom mina händer, kramar han nästan sönder dem) och drog allt jag orkade. Nu var det i och för sig inte så mycket jag orkade, min rygg har tagit stryk av alla gånger jag dragit upp honom från golvet, ur bilen, upp från sängen, böjt mig fram för att byta hans blöjor med mera, med mera. Hans egen kraft var sämre än vanligt, efter att i drygt två timmar ha kämpat med att försöka ta sig upp och benen var mer möra än al dente. Han fick avgöra hur vi skulle lösa problemet.


- Vad ska vi göra – trycka på larmet eller ringa en granne?


Han lyckades framkrama ordet: Grannen! Så jag ringde den starkaste inom rimlig avstånd; men fick inget svar.


- Han svarar inte. Jag trycker på larmet i stället!


Sagt och gjort. Det ringde och ringde, men vi fick inget svar. Jag övervägde en granne lite längre bort, som tidigare bedyrat, att jag kan ringa om jag behöver hjälp. Men han är ändå över 70, så jag tvekade. Men just som jag bestämt att han fick det bli, så ringde den första grannen tillbaka. Jag förklarade vår belägenhet.


- Jag kommer med én gång.


Skyndsamt öppnade jag för tvärdrag, jag ville inte att det skulle lukta allt för mycket bajs i mitt hem. Trots vår ynkliga situation har jag ändå min stolthet. Inom fem minuter var grannen hos oss och vi fick snart upp T på knappt bärbara ben. Han fick sätta sig en stund på rullatorn för att hämta krafter, innan jag tog ut honom till badrummet för en tvätt och blöjbyte.


Då svarade de på larmet. Jag förklarade att det var en kvart sedan vi tryckte på knappen och att vi nu fått hjälp av en granne.


- Har T skadat sig i fallet?

- Nej, han mår bra.

- Så vi ska inte skicka en sjuksköterska att kolla honom?

- Jag är sjuksköterska!


Jag kunde ha tillfogat att det brukar vara mig eller någon av mina kollegor som de ringer till vid sådana tillfällen, men jag lät bli att nämna det.


- Då så. Då klarar ni av det här själva? 


Även här kunde jag varit spydig och sagt, att har vi klarat oss så här långt – i 4½ år – så klara vi nog det här också, men det hade låtit lite för bittert. Och jag är inte bitter, bara lite trött.

Av Anhörig - 22 oktober 2015 22:53

   

 Den här bilden är tagen utanför Ekeviken på Fårö


Nu har vi haft besök av biståndsbedömare Anita. Jag träffade henne tidigare i år och vet att hon är trevlig och medmänsklig. Jag berättade hur vi har det – om allt strul med kiss och bajs, om Ts nattliga paranoia, att det är svårt för mig att duscha och sköta honom, om hans avtagande fysiska och kognitiva förmågor, om att han har svårt att värma mat själv fast jag gjort i ordning, om hans afasi och slutligen om min ansökan om skilsmässa.


Jag frågade om hon ville att jag skulle väcka T, så hon fick träffa honom, men hon tyckte inte det behövdes, men jag väckte honom i alla fall. Hon försökte sig på lite allmänt löst prat om väder och vind, men han bara lyfte huvudet från kudden och log sitt fåniga flin, men lyckades inte säga något.


Anita trodde inte att det skulle vara några större svårigheter att få ett boende åt T. Vi diskuterade om han borde få en demensplats eller ett vanligt äldreboende; men lät den frågan hänga lite i luften. Jag hade tre önskemål om plats, antingen Kilåkern, där han ju har sin nuvarande växelvårdsplats, Stuxgården i Fårösund, som ligger så vackert vid vattnet och Fårö i bakgrunden. Eller kanske det nyöppnade Cosmo i Östergarn. Det vackra Östergarnslandet, där han förut var speaker i samband med Östergarn Marathon för inte alls så många år sedan. Anita trodde att jag kanske kunde få ett beslut redan nästa vecka. Hon menade även att det just nu var relativ kort väntetid.


Om hon har rätt i sina antaganden, så är det ju alldeles otroligt vilken tur jag har som bor här på Gotland. Återigen gläds jag åt socialkontorets välsmorde maskineri och trevliga medarbetare. Det må vara ont om personal, men de som jobbar är både empatiska och serviceinriktade.


Jag åkte till Visby lite tidigare idag, eftersom jag skulle till Visby Lasarett och fotografera mig för ett E-tjänstekort. Det sista jag gjorde var att byta Ts blöja. Då var klockan 14:30 och han hade ännu inte ätit frukost eller gått upp.

Av Anhörig - 21 oktober 2015 10:35

 


I morse kom jag hem från jobbet efter att ha jobbat dubbelpass, d.v.s från 17:00 – 08:00. Redan när jag öppnade dörren, kände jag på lukten att jag skulle få jobba lite extra, nu i det egna hemmet, innan jag kunde gå och sova.

Det var lite skumt inne, när jag klev in genom dörren. Jag tog av mig skorna och gick in i strumplästen. Det skulle jag inte ha gjort, för strax innanför dörren trampade jag i den första pölen. T hade stått vid entrédörren och tittat ut genom fönstret, såg jag och eftersom han inte kan styra sin urinering, utan urinen bara droppar okontrollerad mest hela tiden, så hade han lämnat visitkort där på golvet och dörrmattan. Även mattan som ligger nedanför trappan var fläckig. Överallt i hallen fanns mindre och större, halvt intorkade pölar. Jag tog av strumporna och satte på mig skorna igen.


På toaletten var det som vanligt en pöl med små stänk upp på väggen. Toasitsen var full av bajs; likaså insidan av toastolen. Så även handfatet, vattenkranen, ljusknappen samt dörrposten. Handduken hade även den bruna fläckar. I hinken, som jag ställt strategiskt framför toaletten, låg en bajsblöja. Jag har faktiskt lyckats lära T att lägga den smutsiga blöjan i hinken, det funkar två av tre gånger ungefär. Dessvärre hade han inte tagit ur blöjan ur kalsongerna, så även de låg i hinken.


På väg ut i tvättstugan för att hämta skurhinken, såg jag även spill av urin på golvet där. Jag fyllde hinken med vatten för att påbörja saneringen. Jag brukar först torka av golvet med vatten och därefter vatten med välluktande såpa i. Eftersom den första omgången vatten snart blir kissblandat, så får jag byta vattnet flera gånger. Annars torkar jag ju snart golvet med kissvattnet igen.


Full av onda aningar gick jag in i Ts rum och alldeles som jag väntat mig, så var även det golvet kissigt. På golvet, bredvid den strategiska hinken där, låg en begagnat blöja och bredvid även ett par kalsonger med bajsfläckar. Jag lyfte på täcket och där låg T utan kalsonger eller blöja. Tur i oturen – han hade ännu inte kissat i sängen, men lakan och täcke var fullt av bruna fläckar. Fast jag bytte sängkläder dagen innan (som så många andra dagar), fick jag nu göra om samma process.


Då jag satt på honom rena kalsonger och en dubbelblöja samt bytt sängkläderna, sa jag att han kunde lägga sig igen. Han vände sig mot sängen, satte upp ena benet i sängen och lyckades på något underligt vis samtidigt få ner rumpan på madrassen. Där satt hans sedan med fötterna på huvudkudden och ryggen mot sänggaveln som Pippi Långstrump. Från denna, något udda ställning, hade han en stund att göra, innan han kunde lägga sig tillrätta med huvudet på kudden och dra täcket över sig igen.


I köket fanns endast enstaka, små kissfläckar – alltid något! Förr att spara tvättmaskinen slängde jag in sängkläderna tillsammans med de två, små hallmattorna och mina strumpor, som samtliga var kissiga. Det skulle jag inte gjort. Efter att tvätten gått klart, hade sängkläder och strumpor samma röda nyans som hallmattorna. Nu har jag hängt tvätten på tork och sitter med min thekopp framför mig. Det tog mig 1½ timme att få hemmet i användbart skick.


Jag brukar alltid försöka se något gott i allt ont som sker. Det goda i mitt kiss- och bajsinferno torde väl vara att jag nog har ett av Sveriges renaste golv. Inte ens på sjukhusen tvättar man golven så ofta som jag.


I morgon kommer biståndshandläggaren för att göra en bedömning av Ts (och mitt) behov av ett annat boende åt honom. Håll alla tummar ni har.

Av Anhörig - 14 oktober 2015 08:04

T är nu, sen måndag förmiddag, åter hemma från växelboendet och jag är återigen blöjvakt. Hink och mopp är åter mina bästa kompanjoner. Jag försöker ju vakta och byta blöjan förebyggande, men rätt vad det är så är jag inte med. Förmodligen skulle det gå ännu bättre, om jag inte hade så mycket annat som jag vill hålla på med.


Måndag eftermiddag var jag först på guide-kursen och sen besiktigade jag bilen (nu går den ett år till J). När jag åkte hemåt och passerade min arbetskompis, Elisabeths ägor, såg jag en massa får fara runt på flera ställen, Elisabeth stod mitt i en flock och på hennes yviga och hetsiga rörelser förstod jag att något var rysligt fel. Jag svängde in på hennes lilla grusväg och körde fram till henne, hon var väldigt upprörd. Det visade sig att grannens baggar hade rymd från sin hage och höll på att ta sig in till hennes tackor, som inte alls stod i tur att bli betäckta.

-          Kan jag hjälpa till med något Elisabeth?

-          Ja, det kan du.

Så jag fick hjälpa henne att stängsla en ny hage och flytta en massa grindar, så vi kunde flytta tackorna och rädda dem från ”ett öde värre än döden” och till säkerheten. Det tog en stund att flytta alla elstängsel, men till slut betade tackor med lamm fridfullt i en ny hage. Själv tyckte jag att det var rätt så häftigt att för en stund bli fåraherde. Synd bara att inte hunden (border collie) var med, han hade kunnat få träna lite vallning samtidigt. Vi har ju ändå gått fyra terminer på vallningskurs, men åtminstone har ju jag lärt mig att valla får på köpet.


 


Jag var inte hemma förr än framåt sju på kvällen och då fick jag skyndsamt sätta igång att göra mat åt T – och mig själv förstås – men hade det bara varit för min egen del, hade jag kunnat nöja mig med en macka och ett glas mjölk eller något annat snabbt. Men mitt samvete säger mig hela tiden, att jag måste ge T Ordentligt med mat, han har blivit så rysligt liten. Han har gått ner mycket i vikt det senaste året och skinnet börjar att hänga.


Förr var det oftast han som lagade kvällsmaten till vardags. Medan mina barn bodde hemma hos mig, när jag var ensamstående mamma, var det alltid jag som stod för planering, inköp och tillagning av all mat. Efter alla dessa pliktfyllda år, blev jag ganska bekväm och tyckte det var skönt att slippa. Och T gillade att laga mat. Men nu är allt omvänd och jag är tillbaka till spisen igen.

Skapa flashcards