T är nu, sen måndag förmiddag, åter hemma från växelboendet och jag är återigen blöjvakt. Hink och mopp är åter mina bästa kompanjoner. Jag försöker ju vakta och byta blöjan förebyggande, men rätt vad det är så är jag inte med. Förmodligen skulle det gå ännu bättre, om jag inte hade så mycket annat som jag vill hålla på med.

Måndag eftermiddag var jag först på guide-kursen och sen besiktigade jag bilen (nu går den ett år till J). När jag åkte hemåt och passerade min arbetskompis, Elisabeths ägor, såg jag en massa får fara runt på flera ställen, Elisabeth stod mitt i en flock och på hennes yviga och hetsiga rörelser förstod jag att något var rysligt fel. Jag svängde in på hennes lilla grusväg och körde fram till henne, hon var väldigt upprörd. Det visade sig att grannens baggar hade rymd från sin hage och höll på att ta sig in till hennes tackor, som inte alls stod i tur att bli betäckta.

-          Kan jag hjälpa till med något Elisabeth?

-          Ja, det kan du.

Så jag fick hjälpa henne att stängsla en ny hage och flytta en massa grindar, så vi kunde flytta tackorna och rädda dem från ”ett öde värre än döden” och till säkerheten. Det tog en stund att flytta alla elstängsel, men till slut betade tackor med lamm fridfullt i en ny hage. Själv tyckte jag att det var rätt så häftigt att för en stund bli fåraherde. Synd bara att inte hunden (border collie) var med, han hade kunnat få träna lite vallning samtidigt. Vi har ju ändå gått fyra terminer på vallningskurs, men åtminstone har ju jag lärt mig att valla får på köpet.

Jag var inte hemma förr än framåt sju på kvällen och då fick jag skyndsamt sätta igång att göra mat åt T – och mig själv förstås – men hade det bara varit för min egen del, hade jag kunnat nöja mig med en macka och ett glas mjölk eller något annat snabbt. Men mitt samvete säger mig hela tiden, att jag måste ge T Ordentligt med mat, han har blivit så rysligt liten. Han har gått ner mycket i vikt det senaste året och skinnet börjar att hänga.

Förr var det oftast han som lagade kvällsmaten till vardags. Medan mina barn bodde hemma hos mig, när jag var ensamstående mamma, var det alltid jag som stod för planering, inköp och tillagning av all mat. Efter alla dessa pliktfyllda år, blev jag ganska bekväm och tyckte det var skönt att slippa. Och T gillade att laga mat. Men nu är allt omvänd och jag är tillbaka till spisen igen.