När jag i dag hälsade på T, låg han på sängen. Han låg där som en fisk uppspolad på stranden av en svallvåg. Han kan knappt vända sig av egen kraft. Han ligger inte stilla, utan plockar planlöst med filt eller kudde.

Jag sitter bredvid sängen och tittar på honom, ser förfallet, minns hur han en gång var. Av den forna människan finns bara en spillra. Räcker man fram handen, tar han den, släpper den, tar den igen, försöker stoppa den i munnen. Stundtals tittar han oförstående på mig.

T´s händer

Kroppen hans är ett sinade skal, ben och armar blir tunnare och tunnare. Hans muskulösa ben, som sprungit mer än 60 maratonlopp! Huden är som ett slappt, rynkigt fodral. Magen är platt och sladdrig; när jag träffade dig hade du en liten ”ölkagge”. Du tyckte om god mat.

Vad finns därinne i ditt huvud? Har du några tanker kvar? (Tror inte det) Hur skulle du göra med dig själv, om du kunde välja? Skulle du välja att avsluta ditt liv eller är livslusten ännu kvar? Du tittar stundtals på mig med en oförstående blick. Vet du vem jag är eller är jag bara ett ansikte bland andra? Vad vill du att jag ska göra för dig? Finns något som jag kan glädja dig med? Jag visar en bild på dig själv från förr – vet du vem det är? Tycker mig ana en reaktion. Önsketänkande?

Träffade läkaren på boendet idag. T har några sår på benen efter att ha slagit i sänggrindarna – hans hud har blivit så tunn och skör – en odling på såren ordinerades. Vi beslöt att avsluta den antidepressiva medicinen, som T fick utskrivit för 3½ år sedan mot sina affektiva inkontinens (skratt och gråt i tid och otid utan anledning). Medicinen behövs inte längre.

Jag insåg att läkaren framför mig var den killen på thairestaurangen i söndags, som satt vid bordet bredvid och tog en bärs. Jag frågade då vad han hade för tilltugg, trodde att det var friterade gräshoppare eller något annat exotiskt (det var vanligt fläskkött i strimlor). Han frågade om jag ville smaka, men jag tackade nej. Då var vi två vanliga restauranggäster, nu var vi läkare och anhörig; men ändå samma människor.

 

Åke

30 november 2017 05:15

Över 60 maratonlopp är respekt...
Om jag själv fick välja? Hoppas jag aldrig kommer till den frågan.
Du kommer förmodligen aldrig att få svar på dina frågor... sorry.
Vet bara att du är stark.
Kram.

http://www.nacka144.se

Anhörig

30 november 2017 07:08

Nej, jag vet att mina frågor förblir obesvarade; men att tydliggöra dem för mig själv, får mig att inse just detta - och acceptera det.
Jo, jag vet nog att jag är stark, men ibland känns det mer än vanligt. Att vara stark innebär nog inte att man känner mindre, snarare är man bra på att se det positiva i livet och gå vidare - att inte låta sig knäckas.

 

Mia

30 november 2017 09:05

Slutet av våra liv kan bli så tragiska. En del blir väldigt gamla och fungerar "bra" in i det sista. Kan ta hand om sig själv till största delen i alla fall, mentalt med. Sådant åldrande vill vi nog alla få.

Motsatsen är desto mer tragisk, att åldras som T gör, så fruktansvärt tragiskt för både den enskilde som för anhöriga. Varför ska det behöva bli så svårt de sista åren i livet för en del, ja, det kan man undra. Bra att då koppla ihop tankarna på hur personen var i sin krafts dagar, all den glädje hen bjöd på.

Du vöcker tankar hos mig med ditt inlägg!

http://http

Anhörig

5 december 2017 13:12

Kanske ska livets sista tid vara så eländig, för att det ska vara lättare att lämna det. Och får att vi inte ska sörja döden så mycket, utan i stället välkomna den.

 

Lisa

4 december 2017 18:23

Kände bara för att skicka en stor kram.. så HÄR kommer den 💫

http://nouw.com/vipratardemens

Anhörig

5 december 2017 13:09

Kram tillbaka :-)

 

Anna

15 december 2017 07:45

Bara kort efter att jag skickade min senaste (och första kommentar) till dig så somnade min mamma in. Jag känner igen mig så i din text. Hon låg också och plockade med filten, drog i lakanet, ville hålla handen, ville inte hålla i handen. Det var enormt sorgligt men också en lättnad när hon valde att släppa taget. Äntligen fick hon komma till ro och någonstans inom mig kändes det som att det sorgearbete som redan börjat för två år sedan, fick sin final. Nu handlar det om att lära sig att leva igen, för sin egen skull och utan en ständig oro och dåligt samvete över att man inte hälsade på tillräckligt ofta. All styrka och alla jordens kramar till dig. Tack för att du delat med dig och tack för att du fått mig att känna mig mindre ensam i sjukdomens mörka famn.

http://mammaminnsdumig.blogg.se

Anhörig

16 december 2017 08:53

Åh, vad ska jag säga?

Livet med en svårt sjuk/dement är en enda lång sorg. Nu kan du avsluta och släppa taget, jag får hålla kvar ett tag till. Men visst är vi förberedda - så långt det går - du har bara gått lite före mig.

Vi har länge levt med en känsla av otillräcklighet, nu kan du bara acceptera det som varit. Vi är alla människor, som gör det bästa vi kan - och det är gott nog. Vi måste tycka om oss själva också.

För dig är det nu dags att göra ett avslut. Tänk på de lyckliga stunderna med din mamma, förlåt och glöm, om hon gjort dig orätt. Och förlåt dig själv.

Finns det något i sorgen, som du inte har tänkt på eller var allting utstakad i förväg?

Många tröstekramar vill jag ge dig så här på avstånd.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...