När jag hälsade på T i tisdags kom den fråga upp, som jag ju har varit förberedd på en tid. Lena, som är sjuksköterska på Stuxgården, bad att få prata med mig i enrum. Hon hade tidigare, sa hon, bett läkaren på boendet, att ringa mig; men han hade ännu inte hunnit med detta och nu då jag ändå var där…

Hon började med att tala om hur Thomas sakta blir smalare och smalare, eftersom han får allt svårare att äta och dricka. Ska han få en PEG eller ska livet/döden få ha sin naturliga gång? Exakt så formulerade hon sig inte, men det är så jag tänker. Jag har under senaste månaden tagit upp frågan med T´s, bror, syster och son, eftersom jag förstod att det snart skulle bli aktuellt och jag är glad att vi har hunnit prata igenom detta i lugn och ro.

Vi har diskuterat fram och tillbaka, men vi är helt eniga om det oetiska i att sätta en PEG på T. En PEG (Perkutan Endoskopisk Gastrostomi) är en kateter som sätts rakt in i magsäcken genom huden och bukväggen. Den används när intag av mat och vätska via munnen inte fungerar till exempel vid tugg- och sväljsvårigheter (dysfagi).  Den skulle möjliggöra att han får i sig näring och vätska, alltså förlänga hans liv, men därmed också hans lidande. Utan PEG kommer hans liv att ändas naturligt genom att han sakta tynar bort.

Vi diskuterade även det olämpliga med att göra ett sådant ingrepp, utan att kunna förklara för honom vad vi tänker göra och varför. Nackdelen med att han får en sådan kateter på magen är också att han griper tag i det mesta och drar i det samt försöker stoppa det i munnen. Jag berättade för Lena att familjen och jag var eniga om att avstå från en PEG.

Många förespråkar aktiv dödshjälp till den som själv önskar och är obotlig sjuk, men jag är starkt emot detta. Mina skäl är förmodligen kopplade till att jag arbetar som sjuksköterska, ofta med svårt sjuka och palliativa patienter. I mitt arbeta får vi ofta konstatera dödsfall (dödförklara) så jag kommer nästan dagligen i kontakt med döende och deras anhöriga. Jag ser ett stort problem i att tillåta dödshjälp, därför att alla patienter måste få känna sig säkra på att vi inte tänker "ta livet av dem". Däremot garanterar vi att vi gör allt för att lindra smärta och ångest.

Men det här problemet handlar inte om dödshjälp, inte ens passiv, utan snarare valet, att avstå ett onödigt ingrepp, som inte leder till någon förbättring av sjukdomen, utan en förlängning av ett lidande.

Här handlar det om etik, detta så svåra ämne om vad som är rätt eller fel. Etik kan betecknas som en teoretisk och kritisk reflektion över moralen. En filosofi över hur vi bör handla som humana och tänkande varelser.  Etik är en värdemätare av människors normer och principer.

Eftersom vi inte vet vad T tänker om detta, inte ens om han tänker alls, så får vi försöka göra det vi tror är rätt för honom. Och då är det en lättnad att vi alla, även ansvarig läkare och sjuksköterska, tänker lika.

 

Mia

23 februari 2018 10:54

Jag tycker ni tog ett klokt beslut. Jag inbillar mig att ett liv med svår demens inte har någon livskvalitet, kanske enbart lidande. Att förlänga liv som inte ger någon livskvalitet - vem är det till glädje för?

Ja, svåra frågor, när inte personen det gäller själv kan ge en "hint" om hur hen önskar.

http://miatankar.wordpress.com

Anhörig

23 februari 2018 17:46

Tack!

 

SundsvallsMicke

24 februari 2018 16:40

Ja du är svåra frågor vi anhöriga ställs inför! När vi senast kom in med ambulansen till akuten så fick jag också frågan om hur jag ställde mig till livsuppehållande insatser till min sambo.
Respirator och liknande. Jag sa nej till allt!
Lunginflammationen hävdes med antibiotika och det gick bra den gången.
Men bävar för att det ska hända något mer. Hade influensan för ett tag sen, men det smittade inte tack och lov.

 

Åke

5 mars 2018 17:55

Så bra att ni förberett er. Klokt att ställa frågan före ja.

http://www.nacka144.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...