Alla inlägg under augusti 2016

Av Anhörig - 26 augusti 2016 08:33



  När man går igenom jobbiga livskriser, som t ex när ens partner blir sjuk, kan man dela in känslorna i olika tidsperioder. Även om man inte behöver tänka på det hela tiden, kan det vara bra att ibland stå bredvid sig själv, tänka efter och förstå. Det hjälper faktiskt. Och man måste kunna förlåta - sig själv och ödet.


Jag känner igen dem och är tacksam att jag nu är i sista fasen.


Här är de typiska fyra faserna alla går igenom:


Chock

När något svårt eller jobbigt händer brukar man först få en känsla av bedövning eller overklighet. Då är man i det som kallas chockfasen. Särskilt chockad brukar man vara om det har hänt något snabbt och plötsligt. Chockfasen brukar man vara i någon eller några dagar, och man kan reagera på olika sätt. Man kan verka oberörd utåt, men ha tankar som rusar runt och känns snurriga och jobbiga. Man kan också få panik och göra saker man annars inte skulle göra.

Reaktion

Den andra fasen kallas reaktionsfasen, och den kan vara från någon vecka upp till flera månader. Under den här tiden börjar chocken gå över och man börjar kunna ta till sig det som har hänt, det känns mer verkligt. Det är vanligt att man är förtvivlad och helt upptagen av sorg och saknad. Kanske behöver man gråta mycket. Man kan också bli arg och tycka att det som hänt är någons fel. Hur man sover och äter kan också påverkas; man kan få svårt att sova eller vilja sova hela tiden, få svårt att äta eller tröstäta.

Bearbetning

Den tredje fasen kallas bearbetningsfasen. Den brukar ta upp till ett år. Då tänker man på det som har hänt och försöker lära sig leva med det. Förtvivlan börjar kännas lite mindre och man kan börja se lite ljusare på tillvaron, även om man fortfarande sörjer.

Leva vidare

Slutligen kommer den så kallade nyorienteringsfasen. Då börjar man kunna känna sig glad och lycklig över saker igen, det svåra tar inte längre över och man lär sig att leva med det man har upplevt. Självklart finns minnena av det som har hänt kvar, men sorgen kring det har minskat.

Olika hur långa stadierna är

De olika stadierna kan ibland vara tydliga, men ofta övergår de i varandra utan klara gränser. Ibland kan man fastna i en fas och behöva hjälp av för att komma vidare. Hur lång tid det tar att gå igenom en period av kris eller sorg är olika från person till person. Det kan handla om månader upp till flera år. Tiden beror på vad man har råkat ut för och hur man upplever det, och på vem man är och vilka erfarenheter man har.

Av Anhörig - 11 augusti 2016 09:16

 


Jag gjorde mitt veckoliga besök hos T igår eftermiddags. Han låg på sängen med en filt över sig, som han ofta gör. Det var ett lika händelsefattigt besök som vanligt – det är så svårt att ensam sköta ett samtal i längden. T har ett papper med ”Ja” och ”Nej”, så att han kans svara på mina frågor. Hitintills har jag tyckt att det var bra, men nu börjar jag tveka på att det fungerar.


För ett par veckor sedan ringde en sjukgymnast och erbjöd en ortos till T (En ortos är ett kroppsburet hjälpmedel som vanligen används för att mekaniskt påverka rörelseapparaten genom tryck mot kroppsdelarna. Syftet kan exempelvis vara att lindra smärta, underlätta gång eller motverka kontrakturer (felställningar) i leder.)) ”Visst”, sa jag, ”det låter bra”. Nu frågade jag honom, med hjälp av ja/nej-listan, om ortosen kommit. ”Ja” svarade han, men han hade den inte på benet, så jag satte igång att genomsökte rummet. Jag hittade den ingenstans. Så nu undrar jag, om hans tendens att svara ”ja” på allting inte bara är en oförmåga att uttala orden. T har ju alltid varit en glad och positiv människa, så alla svar blir oftast positiva.


När jag frågade, om det var bra i övrigt med honom, svarade han däremot ”nej”. Jag frågade om orsaken till det, var att kroppen blivit sämre och han medgav att det var skälet. Hans kropp blir ju mer och mer obruklig. När han ska förflyttas, tar personalen ofta till rullstolen numera i stället för rullatorn. På bordet i hans rum låg ett sådant skärp, som man sätter runt midjan, med handtag för att personalen lättare ska kunna stödja och lyfta patienten.

Jag skulle ha kunnat fråga personalen om mina funderingar; men jag spar frågorna till nästa gång. Jag väntar till ordinarie kontaktpersoner återkommer. Inte för att det är något fel på sommarpersonalen, all heder åt de som jobbar under semestern, så att alla kan få ledigt.


Nästa vecka kommer T´s bror och hälsar på, så då slipper jag ett besök. Jag har gjort upp med mig själv, att en påhälsning i veckan är det minimum av besök, som T har rätt till. En skuld som jag betalar av till honom, för att han gått med på att bo på ett boende och därmed befriat mig från bördan – min skuld att som hustru ta hand om honom i nöd och lust. Nu är vi ju skilda sen några månader tillbaka, så rent juridiskt är jag inte hans hustru längre. Men min moraliska skyldighet är ett ok jag bär för alltid. Hans liv är slut, i alla fall det liv som är värt att leva, men han har gett mig mitt liv tillbaka, genom att låta andra ta hand om honom.


Ibland, när jag hälsat på, så kommer det över mig – tankarna på hur roligt vi kunde ha haft under vår tid som pensionärer. Allt vi skulle ha gjort tillsammans om han varit frisk.

Skapa flashcards