Alla inlägg under september 2014

Av Anhörig - 25 september 2014 09:23

 


I förgår träffade jag min anhörigstödjare, Elisabeth. Hon är en härlig människa. Positiv och empatisk. Det är så skönt bara att få prata av sig med någon, som vet hur jag har det. Jag känner att hon verkligen förstår, inte bara vill vara snäll, utan verkligen vet hur det kan vara.


Det visade sig, att vi var jämgamla och i grunden har samma yrke – sjuksköterska. Hon sa att jag verkar må bra trots min jobbiga situation – att det lyser om mig. Det var ju snällt sagt. Om det är någon det lyser om, så är det hon. Hon kanske bara är väldig proffsig, men hon verkar så mänsklig och varm.

-          -     -

Det har kommit en kallelse till blodprovstagning för T´s del. Det ska väl vara början till demensutredningen förstår jag. Skönt att den börjar nu. Under tiden fortsätter T att bli mer och mer passiv och initiativlös. I går låg han på sängen hela dagen. Han gick upp för att äta frukost vid halvelva och dricka kaffe vid ett, men han klädde aldrig på sig under hela dagen, utan gickbara upp som hastigast i kalsongerna. Först kvart över sex, när jag gjort kvällsmat, satte han på sig kläderna, åt och satte sig sedan framför tv´n. Han gick ut en liten kiss-tur med hunden vid nio. I övrigt var han inte utomhus på hela dagen. Med sin MSA, är det viktigt att motionera och träna så mycket det går; men om han fortsätter så här, kommer väl hans kropp att stelna till helt och hållet.

Av Anhörig - 19 september 2014 17:36

 

Vem vill bli uppringd av en telefonförsäljare? Nämn någon. Dessa fridförstörare som alltid frågar om de stör. Men hur kan de tro det? Jag betalar naturligtvis för min telefon enkom för att de ska kunna ringa och fråga om jag vill köpa saker och ting.


Eller till och med få gratis. Är det gratis, så finns det alltid en liten klausul. Du betalar frakten och du förbinder dig att i fortsättningen betala för saker du inte behöver och som kommer hem till dig i en strid ström. Det riktigt knepiga kommer, när du försöker avsluta strömmen av varor. Du hittar inte telefonnummer som du kan ringa eller mailadressen som du måste maila. Och när du hittar den till slut, så svarar ingen eller, i bäste fall, du hamnar i en ändlös telefonkö, som verkar avsedd för att du ska slänga på luren, eftersom du inte har tid att vänta.


Som tur är kan du alltid tacka nej till telefonförsäljaren. Om du klarar av det. För det är inte alla som gör det. Är man t ex dement, som min man, så tycker man att det är jättetrevligt att någon ringer för att höra hur du mår. De frågar med en len röst om du vill ha det ena eller det andra. Och visst, klart de vill, de begriper ju inte någonting. Varken vad de tackar ja till eller vad det kostar. Allra minst vad det i längden ställer till med för oss anhöriga.


I morse ringde åter en telefonförsäljare från My safety. Jag hörde min man säga ja flera gånger och skratta glatt. Min man som har två neurologiska diagnoser, en misstänkt demens under utredning och en konstaterad MSA, som gör att han har svårt att prata. Han kan säga enstaka ord som ”ja” och ”nej” men ska han säga en hel mening blir det bara sludder. Innan jag hann ta luren avslutades samtalet.

-          Vad var det där?

-          Det var My Safety.

-          Vad ville de?

-          De erbjöd självrisken betald.

-          För vad och vad kostade det?

-          365Kr

-          Och vad innebar då detta?

-          Det vet jag inte.

När en försäljare hör, att den de försöker pracka på något, knappt kan prata, borde de då inte backa ett steg och ta reda på om hen är riktig klar och redig?


Till saken hör att My Safety har gjort samma sak tidigare och jag har fått ringa och stoppa allt. Nu fick jag återigen sitta 25 minuter i en telefonkö, innan jag kom fram till en kille som bad mig återkomma på måndag. Först då gick det att avboka. Vidare har de flera gånger skickat diverse skriftliga ”erbjudande” till min man med svårförstådda budskap och avier med en summa som ska betalas. Klart och tydligt står det att My Safety använder sig av Gotia Inkasso, om man inte betalar.  Jag har då fått ringa och fråga vad som menas och fått svar att om jag läser det finställda på baksidan, så står det att detta är ett erbjudande. Detta har upprepats flera gånger, senast idag. (Samma dag som de ringer). Allt detta fast jag sagt upp bekantskapen med dem. Inte lätt att fatta för en som är klar i huvudet. Hur ska det då vara för den som inte är det?

Om nu någon här föreslår NIX-telefon, så kan jag tala om att det har vi redan; men de ringer ändå. Snacka om tveksamma affärsmetoder.

Av Anhörig - 18 september 2014 10:19

 

Morgonen började med att T stod på toaletten med öppen dörr. En bajsig blöja låg på golvet framför honom. Bajset var utsmetat över golvet.


När han var klar med att tvätta av sig fanns bajset kvar på golvet.

Torka bort bajset efter dig, sa jag.


Han tog en bit toapapper och torkade nödtorftigt av golvet. Själv gick jag och hämtade moppen, fyllde hinken med såpa och hett vatten. Dags för ordentligt avtorkning. Ska det bli ordentligt rent får jag göra det själv.


Senare när jag ska duscha, innan jag åker till jobbet, ser jag att duschmunstycket också är insmetat i bajs Suck!.

Av Anhörig - 15 september 2014 10:16

Som vanligt sov T till fram åt 10 – 10:30. Han åt sin frukost och drack sitt the, helt enligt rutinerna. Jag pysslade med mitt. Plötslig stod han klädd i stadsklädsel – jeans och skjorta – annars brukar det vara någon form av overallbyxor och T-shirt. Han hade plånboken i handen och tittade förväntningsfullt på mig.

–        Ska vi åka nu?

–        Vart då???

–        Till Slite.

–        Varför då?

–        För att köpa vaniljsås.

–        Nä, varför tror du det?

Allt detta sa han med sina talsvårigheter och det tog ett tag innan allt var sagt. Han såg plötslig lite slokörad ut, som om jag kommit på honom med något skamligt.

–        Jag trodde vi skulle göra det.

–        Varför i hela friden då?

–        Nä, jag vet inte.

Nu såg han ut att skämmas. Han hade nog fått för sig det, men det hade vi inte pratat om alls.

–        Varför fick du för dig att vi skulle åka till Slite?

–        Asch, det var något jag drömde.

Nä, det tror jag inte, jag tror det är en del av din väg in i demensen. Men det tänkte jag bara, det sa jag inte.


 

Av Anhörig - 11 september 2014 07:30

 


Jag gick och la mig tidigt i går kväll - redan vid halvnio. Det fanns inget på TV. Det brukar inte vara så mycket jag vill se i vanliga fall heller. Verkligheten är fullt tillräcklig, för att underhålla mig. Jag tog med min Notebook i sängen väl medveten om, att det brukar innebär,a att jag sedan får svårt att sova. Framför allt ville jag googla lite på demens. Jag har gjort det förut, men nu ville jag läsa med själen, inte bara med hjärnan.


Jag har förut snuddat vid diagnosen frontallobsdemens som en tänkbar möjlighet. Mest som en lätt  skrämmande lek med diagnoserna. Förmodligen för att människan ofta försöker föreställa sig det värsta och sedan lättad konstatera ”att så farligt är det i alla fall inte”. Men tyvärr, när jag läse på symtomen så insåg jag att jag förmodligen har hittat rätt. Saker som jag retat mig på, saker som har förvånat mig, saker som T har gjort - och framförallt inte gjort, får därmed sin orsak och förklaring. Nu återstår nödvändiga utredningar som så småningom mynnar ut i en förhoppningsvis säker diagnos.


Med hjälp av en bok lyckades jag somna runt 01:30. Kl 5 vaknade jag och då satte hjärnan i gång att jobba, även om kroppen protesterade, så till slut klev jag upp och gick ut med hunden. Allt som allt blev det 4 timmars sömn. Jag ska försöka sova lite middag i stället.

Av Anhörig - 10 september 2014 20:43

I lördags avtalade jag med T att han skulle komma till Nynäs på söndagkvällen. Han skulle ringa mig, när han satt på tåget mot Nynäshamn, så skulle jag hämta upp honom med bilen vid stationen och vi skulle sen sova hos dottern, som bor i trakten. Måndag morgon väntade färjan till Visby.


Efter 6 ( på kvällen) räknade jag så smått med att han skulle kunna dyka upp, men när klockan var 8 ringde jag honom utan att få svar. Strax före 9 fick jag äntligen tag i honom. Han hade då tagit in på ett hotell nere vid färjeläget i Nynäshamn. Han hade glömt att han skulle bli hämtat.


Av Anhörig - 10 september 2014 10:32

I går var jag ute med hunden en liten stund. Jag tog inte med mig en dörrnyckel, eftersom jag bara skulle gå en kort tur. När jag kom tillbaka var T borta och dörren var låst.


 

Detta har hänt flera gånger. T tänker inte på att jag inte kommer in utan nyckel. Som tur är har jag lagt ut en reservnyckel på hemligt ställe. Jag har i och för sig talat om för honom var den ligger, men det kommer han inte att komma ihåg, även om jag säger det igen.


Det gäller att skaffa sig strategier och rutiner för sådana tillfällen.

Tidigare månad - Senare månad
Skapa flashcards