Att leva med en som är allvarligt sjuk är så klart påfrestande. Och lärorikt. Det kan vara negativt och även positivt. Inte minst lär man sig att uppskatta livet. Man inser att livet är ändligt och man måste ta vara på så mycket av det livet man har kvar som det bara är möjligt. Jag vill inte på något sätt påstå att jag är färdiglärt, men jag har nog en större förståelse än den som har glidit genom livet ” som på en räkmacka”. Detta medvetande påverkar mig, så att jag lever mycket för dagen. Morgondagen kommer sen, om jag har tur, det är nu som räknas.        

Det låter ju idealistiskt, det sägs ju att just så ska man leva; men det kan faktiskt ställa till det också. Jag bryr mig inte så mycket om hur jag jobbar nästa vecka. Det tar jag reda på, när det är dags. I förgår, till exempel, så fixade jag hundvakt för jag trodde jag skulle jobba dubbelpass i dag – kväll och natt, och hade därför fixat hundvakt. I dag ser jag att jag bara jobbar enkelpass – kväll. I morgon däremot, jobbar jag dubbelpass, så nu har jag fått ringa hundvakten och ändra. För vilken gång i ordningen? De måste tro att jag är minst sagt förvirrad.

Sånt här händer mig ofta nu för tiden. Jag måste verkligen sluta med det här och försöka lära mig leva lite mera för framtiden. Att bara leva för dagen duger inte, när man ska leva lite längre.