Även i natt blev det tokigt, när jag kom hem från jobbet vid midnatt. Samma början: Ljuset tänt på undervåningen, hunden rusar ut genom dörrspringan, när jag öppnar entrédörren. Vis av gårdagens erfarenhet sticker jag in huvudet innanför dörren till hallen före hundens promenad. Vill kolla om T är där. Först ser jag inget ovanligt. Inte heller i trappan till höger, där han satt påklädd i går natt. Inget synligt kiss på golvet här. Skönt! Det verkar lugnt.

När jag ska dra mig tillbaka för att vända på klacken och gå ut, hoppar jag högt av förskräckelse. I det skumma ljuset upptäcker jag honom till vänster om dörren alldeles intill mig. Han sitter där på en liten pall, men säger ingenting (det brukar han ju i och för sig inte heller göra). Han är spillrans naken och sitter bara tyst och stirrar på mig med sina glanslösa ögon.

-          Herre Gud, va du skrämde mig! Hur länge har du suttit där?

Ett svagt försök till svar, men inget ljud kommer ut, bara en suckande fläkt av dålig andedräkt.

Jag hämtar rullatorn, ett måste numera, om han ska kunna stå när jag hjälpt honom upp i stående. Ett krafttag om hans överarm och en ilning i min, numera, ganska ömmande rygg. Han står! På den vita pallen, där hans nakna stjärt förr satt, finns svaga, bruna spår av avföring. Jag tvättar av honom och pallen, sätter på en blöja och kalsonger. Sen styr jag honom mot hans rum och bäddar ner honom. Därefter fyller jag en skurhink med tvål och varmt vatten och går runt i huset för att tvätta bort diverse misstänkte fläckar på golven. Jag kommer på mig själv med att jag fortfarande har jackan på mig. Gör färdigt och går ut till hunden, som står utanför och undrar var jag tog vägen.

Måtte detta inferno snart ta slut, jag är så urless på det. Jag vill kunna komma hem, bara ta det lugnt och koppla av. Jag vill att mitt hem ska vara rent och lukta gott. Jag vill kunna sticka iväg, när jag känner för det. Jag vill umgås med andra, vanliga människor. Jag vill inte behöva skämmas över någon som dräglar och gör på sig. Vad värre är – kanske – jag börjar hata honom. Jag tål snart inte se honom. Han är orsaken till mitt elände. Jag vet – han kan inte hjälpa det! Jag måste försöka påminna mig om de goda stunderna vi haft. Fast det var med en annan man, det var inte den zombien, som ligger därinne i sängen.  Idag ska jag väcka honom senast halvelva, det är tid att lämna honom till växelboendet. Halleluja! Hoppas han får stanna där – att han inte kommer hem igen.

 

Någon

27 oktober 2015 16:22

Hur gammal är din make som drabbats av denna hemska sjukdom?
Hoppas ni får det bra, var och en på sitt håll...

Anhörig

27 oktober 2015 22:17

Han fick de första symtomen på CBD i början av 2011. Nu är han 68 år. Sjukdomen har en medelöverlevnad på 7-8 år.

 

Skånskan

27 oktober 2015 17:03

Hej.
Vet inte om det fungerar lika i alla kommuner men.... Kontakta din handläggare och begär att T får bo på korttidsboende i väntan på permanent boende. Tryck på att det nu är omöjligt att lämna honom ensam när du måste arbeta och beskriv detaljerat om hans stora omvårnadsbehov och fallrisk. Risken är att du bränner ut dig totalt annars. Kram från Skåne.

Anhörig

27 oktober 2015 22:15

Kanske det. Får se vad som händer denna vecka.

 

Astrid Ahlberg

27 oktober 2015 19:16

Du måtte ha starka nerver... Och så bra du beskriver din sorgliga situation, kanske anlag som författare?

http://astridahlberg.blogspot.se

Anhörig

27 oktober 2015 22:14

Det tar jag som en komplimang - när det kommer från dig :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...