Klockan är strax elva (23:00). Jag brukar inte vara lättskrämd och jag är inte mörkrädd, men just nu har jag lite förhöjd puls och en adrenalinkick i blodet. Anledningen är att det står någon och rycker i min sovrumsdörr. Dörren är låst, som tur är. Min kompis Anne-May har fått mig att lova att alltid låsa dörren, när jag sover. Det är hennes syster hon är polis, som sagt åt henne att be mig göra så. Jag antar att polissystern har dåliga erfarenheter av liknande händelser.

Det är T, som har blivit "sån" igen. Han får för sig, att jag har en ”hemlig älskare” i sovrummet (om det ändå vore så…). Det har hänt förr, men nu var det ett tag sen sist. Att någon står och trycker ner handtaget tyst - upp och ner - under ungefär tio minuter är faktiskt lite skrämmande. Denna gång hade jag inte hunnit somna och jag hörde, när han hasade sig uppför trappan. Något han inte borde göra med tanke på sin sjukdom, som snart har gjort honom så handikappat att han har svårt att gå utan stöd. Än så länge går det med rullator, men jag tror att rullstolen snart är det enda gångbara transportsättet för honom.

Första gången han fick för sig att jag hade någon annan man i mitt sovrum, vaknade jag att han slet upp dörren och bara stod där och stirrade på mig. Jag fick inget svar på min fråga varför han gjorde så, även om han fortfarande kunde prata lite då. Numera kan han ju knappt säga varken ja eller nej. Även om detta har hänt flera gånger, så tycker jag fortfarande att det är mycket olustigt och blicken i hans ögon är läskig.

Äntligen hör jag att han börjar att hasa ner för trappan igen. Undrar om han klarar av det? Nu hör jag en duns och någonting – en hink lät det som – ramlade ikull. Det var nog han som ramlade. Jag väntar en stund och ser vad som händer. Nu hör jag att ytterligare någonting ramlar i golvet. Nej, jag måste nog ner och se vad som hänt. Jag sätter på mig morgonrocken, av någon anledning tycker jag inte om att visa mig naken för honom längre.

T sitter på badrumsgolvet, naken förutom en stor blöja. Han hasar runt på golvet på rumpan, oförmögen att ta sig upp, han ser mest ut som en jättebebis. Ögonen ser ut som om han inte riktigt vet var han är och vad som hänt honom. Han ser faktiskt ut som om han inte är där. Inte den mannen, som jag kände en gång, i ett annat liv, i alla fall. Jag undviker att komma inom räckhåll och frågar honom varför han stod och ryckte i min dörr, men jag får inget svar. Det hade jag väl egentligen inte heller väntat mig; men jag kanske hade hoppats att fallet skulle ha skakat om hans huvud, så att han blev tillfälligt klar.

Till slut sträcker jag fram handen och drar upp honom. Han vänder sig om med viss möda och går mot sin säng och jag ser att han rivit sig på ryggen i fallet. Ingen stor reva, men den svider nog. Själv går jag upp till mitt rum och låser åter dörren. Det kommer att ta ett tag att komma till ro igen. Har jag tur så sover han resten av natten.

 

Ingabritt Jormelius

22 augusti 2015 14:36

Cybervännen! Hoppas du haft en bra sommar med nära och kära. Klok du är som lyssnar på dom som vill att du låser om dig. Det är ofattbart vilken energi och kraft som kommer fram när hjärnan fylls av inbillning.. kramar om....

Anhörig

23 augusti 2015 21:43

Kram tillbaka.

 

Någon

22 augusti 2015 20:36

Men allsin dar så där kan man ju inte ha det. Såå sorgligt! Kanske dags för flytt? Låter hårt men...har du berättat för biståndshandläggaren?

Anhörig

23 augusti 2015 21:42

Jo, det har jag nog. Jag tar en dag i sänder, en dag orkar jag inte längre... Då finns nog ingen återvändo.

 

Znogge

23 augusti 2015 00:45

Du är stark och tapper som uthärdar...

http://znogge.wordpress.com

Anhörig

23 augusti 2015 21:39

Tack min vän!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...