Nu känner jag mig i alla fall lite duktig. Jag har sökt och fått beviljat färdtjänst för Thomas – med ledsagare (jag?).

Varje gång han ska någonstans, så har jag hitintills skjutsat honom, vilket ibland har varit ganska jobbigt. När jag har jobbat natt, har jag slutat kl 8:00 och sen kört som en raket hem (ca 45 min) för att hämta honom och sen tillbaka till Visby igen. Där har jag fått vänta utanför eller följt med in för att tolka och slutligen skjutsat honom hem igen. Eller så har jag jobbat kväll (16:30 – 23:00), då har jag fått några timmars sömn, men inte tillräckligt. Vissa veckor har han fått en serie av behandlingar i flera veckor och då har det blivit mycket dåligt med sömn för min del. Det kan ju vem som helst förstå att det inte blir någon bra dygnsvila att hålla på så.

Men nu behöver jag bara ringa dagen före och boka färdtjänst åt honom. I värsta fall måste jag följa med, men då kan jag ju ändå koppla av i bilen, utan att behöva köra själv. I bästa fall kan vi ta färdtjänst till Visby eller något annat trevligt ställe, äta en god middag med ett (eller två) glas vin till, utan att tänka på körkortet. Det var länge sedan, Thomas har inte kört bilen på 3½ år nu.

Just nu har han inga planerade resor framför sig. Men bara det att veta, att det går att lösa, känns underbart.