I början av veckan tröttande jag slutligen på att torka kiss och bajs.

Dagen före hade T gått runt i huset utan blöjor och kisset avslöjade som en snitslad bana, vart han hade gått. Jag fick återigen, som alla andra dagar(för vilken gång denna dag???), ta fram mopp och skurhink. 

Denna dag hade vi varit på Coop för att veckohandla, något som T tycker är trivsamt. Då brukar jag försöka få med honom, så han får ha lite roligt. Redan när vi gick runt i affären, kände jag bajslukten. Medveten om att jag hade ett av de välsignade blåa underläggen på passagerarsätet, behövde jag inte oroa mig för att sätet skulle bli förstört. I bilen frågade jag sen:

-          Har du bajsat på dig?

-          Ja.

Väl hemma sa jag åt honom att gå ut i badrummet och kliva upp i badkaret för att ta av sig byxorna. Om han tar av dem utanför badkaret, brukar han alltid lyckas smeta ner golvet och sin omgivning i allmänhet. När han fick av byxorna spred sig bajslukten i badrummet och jag öppnade fönstret på glänt för att kunna stå ut. I rumpan satt en redig klump avföring, så jag fick ta toapapper och skrapa rent, så gott det gick. Karlar har ju oftast en hel del hår där bak, så det var inte lätt att få bort bajset.

Därefter tog jag duschen och började spola rent. Jag fick be honom luta sig framåt, för att få rent och satte på vattenstrålen hårt för att få bort allt. Tack vara den hårda vattenstrålen, som jag var tvungen att använda, sprutade det ner mig också. Att bli nerstänkt med bajsvatten är inget man njuter av kan jag meddela för de som inte prövat på. Jag försökte att stålsätta mig, det fanns ju vatten så det räckte åt mig sen också. Värst var, när det stänkte i mitt ansikte.

Jag gav honom tvålen och bad honom tvätta sig i stjärten, men det var inte lätt att få honom att göra det ordentligt. Han höll händerna lite överallt runt i badkaret, på väggarna, kranarna, duschmunstycket och alla övriga ställen satte han spår från sina nerbajsade händer. Jag passade på att få honom att tvätta hela kroppen, när vi ändå höll på. Han tvättar sig ju aldrig självmant. Slutligen kunde han, med min hjälp, kliva ur badkaret och jag la en badhandduk över hans axlar och hjälpte honom att torka sig.

Sen vidtog operation städning. Kläderna skulle tvättas. Alla ytor som var insmetade med bajs skulle rengöras. Sist tog jag av mig alla kläder och hoppade i duschen själv, fast jag kände mig inte riktigt ren efteråt heller. Slutligen packade jag upp matvarorna och ställde in i kylen. De hade väl hunnit bli aningen rumstempererade under tiden.

Det var då något i mitt huvud sa: Nej, nu får det vara slut. Är det så här resten av mitt liv ska vara? Hur länge får jag vara frisk och kunna njuta av livet? T´s liv är eländigt och det är tragiskt, men måste mitt liv också vara så här? Jag ringde biståndsbedömaren och frågade om det fanns möjlighet att få avlastning kanske någon vecka varje månad. Hon berättade att vanligtvis får man ha två veckor på avlastningsplats och två veckor hemma, men hon skulle undersöka saken och återkomma. Bara någon timme senare ringde hon och berättade att det säkert skulle lösa sig; men tyvärr skulle det förmodligen inte gå att ordna förr än i juni.

”Förrän i juni”! Herre Gud, det är ju jätte-snart! Det är ju fantastiskt! Att det skulle gå så lätt. Jag trodde att jag skulle få tjata, motivera, och kräva. Jag begriper inte att det gick så lätt. Vad klagar folk på egentligen?

Sen slog den lede fi till i form av det dåliga samvetet. Kanske har jag gett upp för lätt? Kanske är jag bara lat och har dåligt med tålamod och låter T lida förr det?

Och hur ska jag klara av att berätta för honom att jag har kasserat honom? Kastar ut honom från hans hem! Ucsh, jag känner mig så hemsk!

 

Sundsvalls Micke

8 maj 2015 10:24

Hej!
Snälla du tänk inte som du gör. Ja jag vet att det inte är enkelt att ta ett sånt beslut med avlastning och första gången man åker o lämnar är hemsk. Jag grät då jag gjorde det första gången. Fullständigt brötihop då jag kommit utanför dörren på avd. En sköterska var med mig o tog hand om mig då som tur var.
Men vi anhöriga måste ju få leva vi också för att kunna orka med att ta hand om våra sjuka.
Så snälla ha inte dåligt samvete. Du kommer att vara till mycket större hjälp då du får mer ork. Ja han blir ju inte hjälpt av om ni blir två sjuka.

Själv så väntade jag så länge innan jag ringde o bad om hjälp så det var riktigt akut.. Så jag fick hjälp på bara två dagar.

Stor kram Micke

Anhörig

9 maj 2015 08:21

Tack, snälla du. Jag får tårar i ögonen, när jag läser din kommentar.
Jo, jag har hört att det kommer att bli tufft. Får tänka på att jag inte är ensam om att känna mig så hemsk.

 

Julia

8 maj 2015 11:21

Det ska du absolut inte göra!
Trots mitt i min tragedi inser jag att jag hade tur.
Tur i att slippa se mitt livs kärlek, så som du måste se din.

http://hjuliahullerombuller.blogspot.se

Anhörig

9 maj 2015 08:22

Jag vet inte... Vad är värst? Vi har det jobbigt du och jag. Styrkekram till dig.

 

Eva A.

8 maj 2015 13:46

Kram från
en farmor

Anhörig

9 maj 2015 08:06

Kram tillbaka!

 

Mia

8 maj 2015 15:43

Du är väl värd avlastning!

Jag har flera gånger tänkt hur länge du ska envisas med att klara allt själv! Samtidigt förstår jag din känsla av svek... men du måste orka, du måste få luft, annars kan han snart inte förlita sig på dig alls.

Hoppas allt ska bli bra för er båda.

http://miatankar.wordpress.com

Anhörig

9 maj 2015 08:06

Tack för din förståelse.

 

Skånskan

8 maj 2015 19:04

Hej! Snälla du. Inte ska du ha dåligt samvete. Du behöver verkligen ha möjlighet att "ladda" dina batterier. Försök tänka på att om du rasar ihop så är du inte till hjälp för din man och vem plockar ihop dig om du inte orkar. Jag vet av erfarenhet att det är oerhört svårt att ta det steget du nu gör men i slutändan gagnar det er båda. Var rädd om dig och du är varken lat eller hemsk. Jag tror att om situationen varit omvänd så hade nog inte du velat vara till en "börda" för dina nära och kära. Kram

Anhörig

9 maj 2015 08:05

Tack! Det hjälper.

 

Åke

9 maj 2015 07:25

Har läst... Du är inte hemsk. Du ska också överleva. Du har säkerligen övervägt detta. Ingen annan känner det bättre än du själv inombords.

http://www.nacka144.se

 

Ingabritt Jormelius

10 maj 2015 07:40

Cybervännen. Du är inte lat,tänker inte fel du gör helt rätt. Vi som lever/levt med denna typ av sjukdom måste till slut ta ett beslut att tänka på oss själv. Gör vi inte det kommer snart den berömda väggen och det är ingen hjälpt av. Det beslut du nu fattat är positivt för er båda. Du får tid att andas och landa och blir därmed till större ork för din man. Jag tycker du varit stark och klok. Detta kommer att bli bra för er båda. Fast det är inget lätt beslut att bli tvungen att ta. Kram och jag förstår precis hur du känner.

Anhörig

10 maj 2015 21:09

Det är skönt att det finns människor som du. Tack!

 

Znogge

13 maj 2015 19:59

Du har inte givit upp för lätt. Verkligen inte.

http://znogge.wordpress.com

Anhörig

13 maj 2015 21:44

Många säger så, men jag kan inte höra det för många gånger :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...