Sen T tog ett bad, när jag var på jobbet, och inte kunde ta sig upp ur vattnet för egen maskin, har jag numera börjat att ta hand om hans duschning. Eftersom han inte själv skulle komma på att tvätta sig (om han inte bajsat ner sig förståss, vilket var aktuellt vid nämnda tillfället), eller för den delen att tvätta händerna, så är det jag som håller reda på hans hygien. Hans finmotorik har försämrats så kraftigt att det också är jag som klipper hans naglar, så även tånaglarna.

Nu i veckan hade jag beställt en fotvårdsbehandling, eftersom tre tånaglar hade blivit så tjocka att jag inte kunde klippa dem med en vanlig sax eller nagelklippare. Behandlingen tog 1 timme och avslutades med fotmassage. Gissa om jag var lite avundsjuk ;-)

Tidigare trimmade han skägget själv med en trimmare, men det går inte heller längre. Nu har jag börjat lära mig det, men jag tycker inte det är helt lätt. Senast blev resultatet som synas.

FÖRE

EFTER

Lite hackigt, men det får duga.

Jag tycker egentligen inte om att sköta hans hygien; den man jag har levt med och har haft sex med ska jag nu vårda som ett barn. Eller som en patient, det som borde tillhöra mitt jobb och inte mitt privatliv. Det hänger liksom inte ihop, det skär sig i min själ. Men nu har jag fått kliva över den tröskeln också. Det som förr var otänkbart, har blivit tänkbart – ja, till och med vanligt och högst nödvändigt. Gränserna flyttas liksom framåt hela tiden. Och jag vill inte påstå att jag är perfektionist, men han får helt enkelt hålla till godo med mig.

Ja, ja, jag vet att det finns hemtjänst och att vi skulle få det beviljat, om vi sökte. Här finns ytterligare en gräns som jag inte klivit över än. Men nu är det jag som är mitt i det som sker och det är jag som sätter gränserna. Jag vet hur det är, ingen annan vet ( Sjung med mig: Nobody knows the trubble I see… ).

 

Skånskan

18 april 2015 11:10

Jag sjunger med dig och sänder en varm tanke till dig. Kram från Skåne.

Anhörig

18 april 2015 17:45

Tack!

 

Znogge

18 april 2015 15:16

Jag tror att många gör som du när man är två. Men blir en vårdare till sin livskamrat och gör ett heltidsjobb med det. Frågan om när man ska be om hjälp är nog ytterst individuell. Något rätt eller fel där finns inte utan det är synnerligen individuellt.

Trevlig lördag!

http://znogge.wordpress.com

Anhörig

18 april 2015 17:46

Du har så rätt.

 

Åke

19 april 2015 05:28

Klart jag sjunger med... andra versen låter jag munspelet ljuda... Varm kram.

http://www.nacka144.se

Anhörig

19 april 2015 08:26

Aha, du är sån du. Häftigt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...