T sover på undervåningen, då han har svårt att gå i trappan. Jag sover ensam på övervåningen, där jag har ett allrum och 3 sovrum samt en toalett för mig själv. Lite lyxigt eller hur? Men det är så att T behöver markplan och närhet till toalett och badrum. Han får allt svårare att gå obehindrat. Jag har märkt att han mer och mer tar stöd, när han går runt i huset. Att gå ut på promenad har han slutat med sen några veckor tillbaka. Tråkigt för honom, men lite lugnare för mig, trots allt. Nu behöver jag inte oroa mig för att han ska ramla och inte kunna ta sig hem.

För dryga veckan sedan, väckte T mig mitt i natten, klockan var 2 eller 3, genom att plötslig slita upp dörren till mitt sovrum och stå och stirra på mig. Jag var helt yrvaken och frågade bestört om det hänt något eller om han mådde dåligt, men fick inget svar. Han stängde bara dörren och hasade sig ner för trappan igen.

Flera gånger har jag märkt att han går upp på övervåningen och liksom kollar efter något. För ett par dagar sedan gjorde han det igen. Jag var inne på toaletten och han hörde inte mig därinne, när han gick in i mitt sovrum. När jag var klar med mitt, gick jag ner och frågade varför han gått in i mitt rum och vad han letade efter.

-          Efter din älskare.

Jag fattade ingenting. Skulle jag ha en man i byrån?

Lite senare kom han upp till mig igen.

-          Jag tycker inte om dig längre, jag vill skiljas!

En kort stund blev jag lite chockad, sen slog mig tanken: Jag är fri!!! Sen besinnade jag mig och frågade:

-          Vad menar du? Var ska du då bo och vem ska ta hand om dig?

På den frågan hade han inget svar, mumlade bara något ohörbart. Men jag fortsatte att fråga vad han menade. Efter flera frågor och lite mumlande fram och tillbaka, sa han sedan:

-          Nej, nej, jag tycker om dig och jag vill inte skiljas.

Nu fattade jag ännu mindre. Den människa jag har levt med i dryga 10 friska år, skulle aldrig säga eller handla på det viset. Uttrycket i hans ögon, när han säger och gör sådana konstiga saker är lite skrämmande, det är en människa som jag inte känner igen. Senare har jag tänkt efter och jag undrar faktiskt om han inte är psykotisk, när han gör och säger sådana konstiga saker.

Strax därpå, var det som om ett fönster i hans demens och afasi öppnade sig och vi kunde samtala - det var länge sedan vi kunde det och jag har saknat det så mycket. Vi pratade om hans sjukdom, han visste inte vad det var för sjukdom han hade och ville att jag skulle berätta, vilket jag gjorde – att den heter CBD, är progressiv och leder till demens, fysisk handikapp och död. Han blev ledsen och tårar skymtade i hans ögon. Nu då jag plötsligt kunde prata med honom, berättade jag också, att det finns de som tycker att jag borde placera honom på ett boende och leva mitt eget liv, men att jag inte riktigt tycker att det är dags ännu.

-          Skulle du hellre bo på ett boende med trevlig personal, som alltid är glade och förstående och inte griniga som jag kan vara ibland?

-          Nej, det vill jag inte.

-          Men om jag en dag inte orkar, hur ska jag göra då?

-          Då får du sätta mig på ett boende.

Vi hann prata om annat också. Det kändes så gott att få utreda saker som jag har gått och funderat på. Vi hann med en hel timmes samtal. Sen blev han trött och gick och la sig. När han vaknade var han som vanligt igen.

 

Ingabritt Jormelius

10 april 2015 09:06

Hej. Så fint du skriver om det öppna fönstret. Skönt att ni fick den pratstunden. Detta är en förunderlig sjukdom då det kan förekomma små stunder med öppna fönster, då personen verkar helt frisk. Så bra att du fick prata ut och diskutera det som varit tungt. Ha det bra och var rädd om dig.

Anhörig

10 april 2015 18:35

Tack du. Och det samma.

 

Ingrid

10 april 2015 15:15

Så skönt att ni fick samspråka ett tag och att T var så klar.
Jag har en bekant här som var tvungen att sätta senile man på ett boende till slut. Hon fick ingen ro om nätterna, för han kom in varenda natt och letade efter hennes älskare. Han rotade omkring överallt, till och med under sängen. Till slut orkade hon inte längre!
Kram, Ingrid

http://stenstugu.com/wp

Anhörig

10 april 2015 18:35

Huva, tänk om det blir så. Jag tar en vecka i taget, så får vi se vad som händer.

 

Julia

10 april 2015 15:19

Hoppas att några fler fönster öppnas och ni kan prat MED varandra igen!

Trevlig helg
/Julia

http://hjuliahullerombuller.blogspot.se

Anhörig

10 april 2015 18:34

Ja, kanske kommer ett nytt tillfälle.

 

Znogge

10 april 2015 16:43

Bra att ni fick det samtalet i alla fall för nu vet du... Kanske, i alla fall.

Hoppas ni får en bra fredagskväll!

http://znogge.wordpress.com

Anhörig

10 april 2015 18:33

Jo, det känns jätteskönt.

 

Sundsvalls Micke

11 april 2015 18:16

Hej!
Känner igen beteendet av att bli kollad. Det gjorde min sambo förr också när han var uppe och gick själv. Han har tyvärr tappat förmågan att gå nu.
När jag tittade på tv förut så såg jag en skalle som kollade ut genom sovrumsdörren för att kolla så jag satt kvar i soffan framför Detta upprepade sig med jämna mellanrum. Även så höll han koll på mig förövrigt också.
Jag vet inte om det var någon form av rädsla att jag skulle lämmna honom. Jag antar att det var så, men som sagt med Alzheimer kan man inte veta och kan heller inte få något svar då talet varit borta länge nu.
Tänk så olika det kan vara. Talet brukar annars komma in i ett sent skede i sjukdomen. Men här var det nästan det första stora förmågan han tappade.

Hälsningar Micke

Anhörig

13 april 2015 06:39

Det låter som vi har många upplevelser gemensamt. Det första som krånglade för min man var också talet. Men han har ju CBD (d.v.s. troligtvis CBD, eftersom diagnosen först kan fastställas vid en obduktion). Sjukdomen är sällsynt, men förmodligen underdiagnostiserad och man misstänker att det kan finnas flera med denna sjukdom. Är du säker på att din sambo har Alzheimer?

 

Åke

11 april 2015 19:43

Vilket fint fönster som öppnade sig.
Så bra att få lite meningsutbyte.
Dessutom så viktigt för dig.

Ett litet ljus i mörkret.

http://www.nacka144.se

Anhörig

13 april 2015 06:39

Jo, det var skönt.

 

Sundsvalls Micke

14 april 2015 11:11

Hej igen!
Ja jag är så säker som man kan bli att det är Alzheimer som min sambo har. Alla provsvar tyder på det i alla fall. Men 100 kan man ju inte vara förståss..

Micke

 

Mia

26 april 2015 11:06

Åh vad värdefull den stunden måste kännas för dig. Att få samtala om saker och skeenden du funderat på - och känna att du fick "riktiga" svar från din T.

http://miatankar.wordpress.com

Anhörig

26 april 2015 17:33

Ja, det var en bra stund.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...