Det finns stunder, då jag tycker att livet är underbart, som i morse. T brukar sova till framåt 11, så jag tog bilen och hunden och åkte till Smöjen, ett ensligt ställe vid havet, där stormen i går hade skapat stora vågor, som slog mot klipporna. Hunden sprang runt och försökte fånga det vita skummet, som flög upp och den uppåtgående solen färgade himlen röd. Då upptäckte jag att jag bara stod och skrattade och kände mig lycklig just i den stunden. Jag har nog lärt mig att ta tillvara de goda ögonblicken, tror jag.

Livet blir inte alltid som vi tänkt oss. Vi vet att det tar slut, men tror alltid att det ögonblicket då livet vänder är längre fram. Och så plötslig så vänder det och vi tänker: Men inte nu. Redan? Det var inte vad jag hade räknat med.