Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Anhörig - 10 januari 2016 07:44

Vi behöver alla att någon tänker på oss. Någon som kommer ihåg hur vi en gång var och behandlar oss med samma respekt och uppskattning som då. T hade många vänner och oändligt många fler bekanta. T var en betydelsefull person som man räknade med i viktiga sammanhang. Någon man ringde för att fråga om råd eller för att få hjälp av. Att behövas är ett mänskligt behov – ett behov som T ständigt fick tillfredsställd – förr i tiden.


Men kanske en dag kommer den stund, då ingen behöver oss längre. Vi blir någon som ingen längre ringer för att få hjälp av. I stället blir vi en sån som behöver andra. Vi klarar inte vår vardag utan hjälp av andra hjälpare. Ingen hör av sig längre. Ingen ringer och frågar hur du mår. Du har blivit en sån som man lätt glömmer bort. I värsta fall en människospillra som man medvetet undviker att ta kontakt med.

 

 

Här ser man hur glad T blev (mellan den röda och den randiga tröjan)


Ungefär 2 månader före jul fick jag ett meddelande på min mobilsvarare, en Janne sa att han pratat med T´s bror och då fått veta om T´s sjukdom.  Han sa också att han var chockad och ville ha kontakt med mig och T. Vidare berättade han att han fört sin chokerande kunskap vidare till sina och T´s gamla kompisar och att alla var lika tagna som han. Ingen hade haft en aning om T´s sjukdom. Nu tänkte de försöka komma och hälsa på T.


Och i fredags var det så dags. Efter en massa telefonsamtal hade de lyckas att få ihop fem kompisar, som skulle ta bilen och färjan och komma över till Gotland för att hälsa på T. Jag hade erbjudit logi, så de skulle kunna sova över utan att för stora kostnader.


Jag mötte upp dem på parkeringsplatsen utanför vårdboendet. Det kan vara lite omständligt att hitta in till rätt avdelning, inte minst att forcera grinden in genom trädgården, denna kräver tre olika moment och lite fingerfärdighet för att ta sig igenom – rena demenstestet bara det.


Redan kl 14.00 var jag och mina två jullediga barnbarn på plats. T´s kontaktperson, Helen, hade när hon hörde om det kommande besöket, erbjudit sig att gå in på sin fritid och laga till lite vickning till sällskapet. Vid tidigare besök hade jag flera gånger berättat och påmint honom om det kommande besöket. Jag hade spelat upp mobilsvaret för T och han hade nickat igenkännande, när han hörde vem som skulle komma. Men nu, när jag kom till T och påminde honom om besöket, såg han ut som han inte kom ihåg detta.


Men kl 15:30 kom då killarna. En efter en gick de fram och hälsade på T, kramade om honom och han lös upp som en sol – han såg ut att känna igen varenda en. Han började att gråta, han har ju sin affektiva inkontinens (svårighet att styra känslor), men det här var verklig glädje. Han grät så han hulkade. Jag såg hur killarna blev blöta i ögonen också, även jag måste erkänna att jag blev berörd, det var verkligen rörande. Killarna såg nästan lite generade ut av Ts myckna gråt; men jag påminde dem om att den som gråter av glädje behöver inte tröstas (något som jag läst någonstans, någon gång).


Sen åt vi och pratade. Berättade om gamla minnen och hur mycket T hade betytt för dem och hur roligt de haft då. En av killarna hade ett gammalt fotoalbum med sig som han gick igenom med T (och oss alla) och berättade om gamla tider. Då och då brast T ut i gråt. De hade även köpt med sig fikabröd, vilket T ju uppskattar väldigt mycket. Som slutkläm tog de fram stora påsar med godis, som T ju älskar så.


Utan Helens arrangemang med mat och vickning inne på Ts rum hade det inte varit lika lyckad. Tänk vad en bra kontaktperson kan åstadkomma. Så mycket mera sas och så mycket mera hände, det är svårt att få plats med allt här. Och jag behöver nog smälta det hela lite mera; men det var otroligt trevligt för både T och mig. Det blir ett fint minne i framtiden.



Jul

Av Anhörig - 27 december 2015 13:40

Nu börjar det snöa här. Denna bild är dock inte från i år.


 


Dagen före julafton hälsade jag på hos T. Jag frågade om han visste vad det var för dag. Det visste han inte.

-          Men vet du vad det är för dag i morgon då?

Han lyckades att skaka på huvudet, så att jag förstod att han menade nej.


Och då tänkte jag, att om han inte vet att det är jul, så saknar han inte mig på julafton heller. Så jag jobbade i stället då – med gott samvete. Och på Juldagen, och natten. I kväll ska jag också jobba dubbelpass och på tisdag. Och Nyårsdagen. Och…


Det blir ett lite välkommet tillskott till pensionen, som jag kan ha roligt för.    

Tjolahopp! Livet är underbart.



Av Anhörig - 20 december 2015 10:15



 


Att leva med en som är allvarligt sjuk är så klart påfrestande. Och lärorikt. Det kan vara negativt och även positivt. Inte minst lär man sig att uppskatta livet. Man inser att livet är ändligt och man måste ta vara på så mycket av det livet man har kvar som det bara är möjligt. Jag vill inte på något sätt påstå att jag är färdiglärt, men jag har nog en större förståelse än den som har glidit genom livet ” som på en räkmacka”. Detta medvetande påverkar mig, så att jag lever mycket för dagen. Morgondagen kommer sen, om jag har tur, det är nu som räknas.        


Det låter ju idealistiskt, det sägs ju att just så ska man leva; men det kan faktiskt ställa till det också. Jag bryr mig inte så mycket om hur jag jobbar nästa vecka. Det tar jag reda på, när det är dags. I förgår, till exempel, så fixade jag hundvakt för jag trodde jag skulle jobba dubbelpass i dag – kväll och natt, och hade därför fixat hundvakt. I dag ser jag att jag bara jobbar enkelpass – kväll. I morgon däremot, jobbar jag dubbelpass, så nu har jag fått ringa hundvakten och ändra. För vilken gång i ordningen? De måste tro att jag är minst sagt förvirrad.


Sånt här händer mig ofta nu för tiden. Jag måste verkligen sluta med det här och försöka lära mig leva lite mera för framtiden. Att bara leva för dagen duger inte, när man ska leva lite längre.

Av Anhörig - 13 december 2015 19:58

 

Sist jag var och hälsade på T på boendet, frågade jag hur han trivs och efter flera försök lyckades han få fram ”ganska bra”. Ganska bra är jag nöjd med. Jag är mest rädd att han inte ska trivas alls och inte vilja bo kvar. Å andra sidan – vad har han för val?


Jag är väldig känslig för vad andra ska tycka om att jag har ”givit upp”. Märkligt nog verkar det vara de som inte är så insatta i hur sjukdomen har avancerat, som är mina strängaste domare. Minsta lilla glimt av negativ reaktion kan jag älta i dagar. T´s syster och bror verkar helt på min sida. De mest kritiska är mina två yngsta döttrar, som nog tycker mer än de säger högt till mig. Jag märker att de egentligen menar att jag borde ha kämpat längre. Yngsta sa till och med att hon tycker att jag är elak mot T.


Vad säger man? Gör det bättre själv! Du vet inte hur det verkligen är, att få hela sitt liv, varje dag, varje natt, förstört! En vacker dag kanske de förstår. De har inte varit med i vardagen de senaste två åren och kan inte förstå hur det egentligen är. De har nog en romantisk idé om att kärlek ska vara livet ut,  lösa alla probelm och övervinna allt.  Jag vet inte hur jag ska förklara, men jag får försöka att förlåta dem. Jag är inte arg på dem, bara lite besviken, tycker att de borde hålla på mig. Hoppas de inte är allt för arga på mig bara, jag är deras mamma och de måste stå ut med mig som jag är.

Av Anhörig - 29 november 2015 19:48



 

Var och hälsade på T på boendet idag. Jag kan komma precis när jag vill, det finns ingen besökstid där. Hunden fick följa med.


Jag kom runt 10:00 och då låg han fortfarande kvar i sängen och sov, precis som han gjorde när han bodde hemma. Jag försökte förmå honom att gå ur sängen, men det gick trögt. Han låg och vevade planlöst med benen under täcket, men verkade inte få kroppen på rätt köl. Jag såg att blöjan var full av kiss och började att fundera på om jag skulle hjälpa honom att byta till en torr blöja. I väntan på att han skulle få ut benen över sängkanten, gick jag till bilen för att hämta en kartong med blöjor som jag hade kvar sen han bodde hemma – tänkte skänka den till boendet. När jag kom tillbaka kom en av personalen och erbjöd sig att ta hand om T. Så skönt, då slapp jag. Det känns alltid så fel att gå in i rollen som blöjbytare till den som jag är gift med och har levt intimt med.


När T var klar luktade han gott efter morgontoaletten. Vi gick ut i matsalen/allrummet och han åt sin frukost medan jag blev bjuden på en kopp T. Jag berättade lite nyheter från vänskapskretsen och familjen. Eftersom T inte pratar är det bara jag som håller låda och ganska snart var samtalsämnena slut. Jag är ganska bra på att torrprata, men när man inte får något svar tar ämnena liksom slut ganska snart.


När T ätit klart gick vi in på hans rum igen. Jag tänkte att jag skulle sy i lite namnlappar i hans kläder, men jag hade glömt glasögonen, så det kändes nästan som att famla i mörker.


Två av mina döttrar är på besök här på Gotland med sina sammanlagd 4 barn. En av de närmaste dagarna tänker de åka och hälsa på T. Det kommer han säkert att tycka om.

Av Anhörig - 9 november 2015 17:27

 



Jag hämtade T på Kilåkern strax efter lunch och vi var framme på T´s nya boende, Havsgläntan, före utsatt tid, min vana trogen. Jag kan ju aldrig hålla tiden, utan kommer alltid för tidigt.


Vi blev varmt mottagna av personalen redan när vi anlände, jag kände direkt att här kommer vi att trivas. Även om jag ju inte ska bo där, är det nog så viktigt att vi trivs där båda två. Medan T följde med personalen för att fika, gjorde jag ordning lite i rummet. Jag la in kläder i garderoben, bäddade sängen med egna lakan och överkast, hängde upp gardiner m.m Jag hade även med mig några krukväxter och lite prylar att pynta med. Mer behövs senare för att det ska kännas riktigt trivsamt, men det får komma lite i taget. Jag behöver också ett litet matbord och några tavlor. Jag får inte heller glömma en tvättkorg, sopborste och en sopskyffel m.m Tankarna far genom huvudet som blixtar, jag hinner knappt förnimma dem innan de är borta. De försvinner nästan lika fort som de dyker upp och jag glömmer hälften – minst.


När jag var klar med rummet för denna dag, gick jag till T som satt och fikade. Jag frågade honom om han trodde han skulle trivas här och han sträckte upp handen och strök mig över kinden. Det kändes så fint långt in i hjärtat. Jag strök honom tillbaka över hans skäggiga kind. Det var länge sedan jag kunde göra så.


 Sen frågade T´s kontaktperson, Helén, om jag ville ha en kopp kaffe. Jag är ju mera en the-människa, så jag sa nej tack. När man säger det, brukar vissa säga: Jaha! Och så frågar de inte om man vill ha något annat, men Helén visade vilken omtänksam människa hon är och frågade mig om jag i stället ville ha en kopp the. Redan här visade hon sin yrkesskicklighet. Kontakten med anhöriga är nog så viktig i vården, inte minst när det gäller demensvården. Vi satte oss lite avsides, så jag kunde berätta lite om T för henne. Till min stora förvåning, visade det sig att hon läst i min blogg. Lite smickrat blev jag också, måste jag erkänna. När jag frågade hur hon hittat in hit, så berättade hon att hon är som en spårhund, när det gäller demens, hon läser det mesta hon hittar. Jag såg på den bricka hon bar på kläderna att hon är Silvia-syster. För de som jobbar inom vården, så är det en verklig kvalitétsstämpel.


Det varma mottagandet sprider en glädje i mig, som jag inte känt på länge. Jag känner, att det här kommer att bli bra. Som man brukar säga – du har bara en chans att göra ett första intryck. Och tänk så viktigt just det första intrycket är! Jag är visserligen sjuksköterska och kan ifrån den synvinkeln bedöma ett yrkeskunnande, men jag är också anhörig och känner hur beroende man är av personalen.


Det här kommer att bli så bra, så bra. Jag känner det! Åh, så glad jag är.


Av Anhörig - 5 november 2015 11:19

 


Tisdag tog jag med T för att inspektera det nya rummet på Havsgläntan. Jag hade en liten fruktan att han skulle vägra flytta dit, om jag först åkte hem till vårt gemensamma hem – kanske skulle han drabbas av hemlängtan då. Därför åkte vi direkt till Fårösund. Han har nu så svårt att ta sig in och ut ur bilen, så jag måste bistå både med råd och handgriplig hjälp. Det är klart att en SAAB 9-3 kanske inte är så handikappvänlig, men rullatorn är i alla fall lätt att lyfta in i baksätet.

Havsgläntan är ett mindre demensboende och en, lite avskild, del av det större äldreboende Stuxgården. Boendet ligger i markplan, vackert beläget alldeles vid Fårösund och intill vattnet. På andra sidan sundet ser man Fårö. Runt Havsgläntan ligger en trädgård och det finns möjlighet att gå ut i den samt den handikappanpassade altanen. T´s rum är ganska stort med två stora fönster och fin utsikt över vattnet och åt öster tittar man åt Ryssundet till. Jag har i arbetet ofta varit på Stuxgården, dock bara några gånger på Havsgläntan, men jag har många gånger pratat med personalen på telefon i ärenden, som gäller någon av de boende där. Och jag har hört mina kollegor berömma personalen, som är både kunniga och vänliga.

När vi tittat på rummet, ställde jag den fråga som jag var lite rädd att ställe.

-          Tycker du om rummet?

-          Ja!

-          Skulle du kunna tänka dig att bo här?

-          Ja!

Åh, åter en sten lättade från mitt hjärta. Innan vi lämnade Fårösund åkte jag till affären och köpte en glass åt T och mig. Detta behövde firas. Samtidigt passade jag på att inhandla en påse godis, som han ju är så beroende av.

Fram till måndag kommer T att bo på Kilåkern tills han ska till Havsgläntan. Förr brukade jag hämta honom där efter växelboendet just på måndagar runt halvelva. Vi ska åka till Havsgläntan senare samma dag kl 14:00. Jag hade lite funderingar vad vi skulle göra däremellan, eftersom jag inte ville åka hem med honom – tänk om han ångrar sig. Men det löste sig automatiskt: Jag blev uppringd av Kilåkern, som sa att de hört att han skulle till Havsgläntan kl 14 och då kunde jag ju lika gärna hämta honom efter lunch där alltså runt 13:00. Återigen blir jag så glad åt personalens förståelse. Vilka pärlor det finns!

Nu har jag mycket att stå i fram tills dess. Mycket som ska inhandlas nu och jag måste flytta några av hans möbler dit, hänga gardiner och försöka göra det så mysigt som det bara går. Jag vill verkligen att han ska trivas där och jag tror också att han kommer att göra det.


Av Anhörig - 29 oktober 2015 06:34


 

T har fått en plats på Stuxgården i Fårösund med omedelbar verkan. Det är helt otroligt. Jag dansar! Jag gråter! När man gråter av glädje, så behöver man ingen tröst, bara glade tillrop...


I dag ska jag ringa en tjänsteman / kvinna och prata mera om detaljerna.


Jag återkommer, när jag vet mera.

Skapa flashcards