Alla inlägg den 29 november 2017

Av Anhörig - 29 november 2017 19:28

När jag i dag hälsade på T, låg han på sängen. Han låg där som en fisk uppspolad på stranden av en svallvåg. Han kan knappt vända sig av egen kraft. Han ligger inte stilla, utan plockar planlöst med filt eller kudde.


Jag sitter bredvid sängen och tittar på honom, ser förfallet, minns hur han en gång var. Av den forna människan finns bara en spillra. Räcker man fram handen, tar han den, släpper den, tar den igen, försöker stoppa den i munnen. Stundtals tittar han oförstående på mig.


 

T´s händer


Kroppen hans är ett sinade skal, ben och armar blir tunnare och tunnare. Hans muskulösa ben, som sprungit mer än 60 maratonlopp! Huden är som ett slappt, rynkigt fodral. Magen är platt och sladdrig; när jag träffade dig hade du en liten ”ölkagge”. Du tyckte om god mat.


Vad finns därinne i ditt huvud? Har du några tanker kvar? (Tror inte det) Hur skulle du göra med dig själv, om du kunde välja? Skulle du välja att avsluta ditt liv eller är livslusten ännu kvar? Du tittar stundtals på mig med en oförstående blick. Vet du vem jag är eller är jag bara ett ansikte bland andra? Vad vill du att jag ska göra för dig? Finns något som jag kan glädja dig med? Jag visar en bild på dig själv från förr – vet du vem det är? Tycker mig ana en reaktion. Önsketänkande?


Träffade läkaren på boendet idag. T har några sår på benen efter att ha slagit i sänggrindarna – hans hud har blivit så tunn och skör – en odling på såren ordinerades. Vi beslöt att avsluta den antidepressiva medicinen, som T fick utskrivit för 3½ år sedan mot sina affektiva inkontinens (skratt och gråt i tid och otid utan anledning). Medicinen behövs inte längre.


Jag insåg att läkaren framför mig var den killen på thairestaurangen i söndags, som satt vid bordet bredvid och tog en bärs. Jag frågade då vad han hade för tilltugg, trodde att det var friterade gräshoppare eller något annat exotiskt (det var vanligt fläskkött i strimlor). Han frågade om jag ville smaka, men jag tackade nej. Då var vi två vanliga restauranggäster, nu var vi läkare och anhörig; men ändå samma människor.


Ovido - Quiz & Flashcards