Som vanligt är det svårt att, efter inledande berättelserna om de små händelserna under veckan, hitta på något att tala (berätta, han talar ju inte) om vid besöken hos T.
Jag brukar alltid ta en kopp the, bara för att ha något att göra. Men nu senast kom jag på något som T tyckte var lite roligt. Han brukar alltid sitta och stryka händerna över bordet om och om igen i all evighet, om han inte har något annat i händerna. Lite tvångsmässigt, det tillhör väl sjukdomen på något vis, antar jag. Helt utan förvarning slog jag till hans hand lite kärleksfullt och lätt. Han log och drog undan handen. Och så höll vi på så, ungefär som man gör med små barn. Han la handen på bordet och så fort jag försökte klappa på den, drog han undan den. Vi skrattade båda två åt vår lilla lek.
Tänk att så små saker kan roa.
Anna-Carin
27 april 2017 16:50
Det gäller att ta vara på det som funkar även om det inte är så mycket. Min man drar gärna i bordet, skjuter det fram o tillbaka, med den hand han kan använda ytterst lite. Ska prova din nyupptäckta metod.
http://www.tankarinutid.blogspot.com
Anhörig
29 april 2017 10:12
Den där stereotypa rörelsen med handen (höger för T´s del) – jag undrar om det är det man kallar för ”alien hand”. Han stryker hela tiden bordsytan, som om han sakta sopar bort smulor, framåt heöa tiden och sen börjar han om. T´s ser inte ut som de youtube-klippen och annat jag sett på Internet, men han håller på hela tiden han inte koncentrerar sig på annat. Så det kanske är det. Vet du?
Anna-Carin
7 maj 2017 01:32
Nej, jag vet inte om det är "alien hand", har aldrig sett det bara läst om. Men det hör ju ihop med CBD om jag inte missminner mig så det skulle ju kunna vara det, men jag trodde det såg annorlunda ut. Det du beskriver tolkar jag mer som en stereotyp rörelse. Ha det bra, nu är det vår här också!
Kaela
31 maj 2017 15:25
Det känns nästan lite fel att säga att jag läst din blogg en låång lång stund med stort intresse.
Jag berörs....
Har arbetat som samordnare för frivilliga som ofta utförde ledsagning eller gick in på annat sätt i familjer där den ena parten var demenssjuk för att underlätta.
Har sett hur svårt och hur tungt det är för de anhöriga.
Så bra att du skriver om det! Kunskap behöver spridas....och likaså erfarenheter.
Allt gott till dig!
Kaela
http://kaela.bloggplatsen.s