Patrik på Gotlands Radio

Gårdagen var en hektisk dag. Först jobbade jag ett dubbelpass (kväll och natt). Jag gick av kl 08:00 i går morse. Jag brukar aldrig kunna somna direkt jag kommer hem, så jag tänkte hinna hälsa på T först och sen åka hem och sova. Jag tog en kopp the innan jag åkte till Fårösund, eftersom T brukar ligga och dra sig på morgonen - ville ju inte skulle komma och väcka honom.

Medan jag drack ur mitt the, lyssnade jag på Radio Gotland. De skulle denna dag ha temat ”anhöriga”. De sände ett inslag med en kvinna och man i 80-årsåldern, där kvinnan vårdade sin sjuka man. Det framhölls att de anhöriga tar ett stort ansvar och arbete, som kommunerna tidigare stod för. Själv har jag ju valt att lämna över ansvaret till ett serviceboende, så jag ville påpeka att man inte MÅSTE ta ansvaret och offra resten av sitt liv, så därför skrev jag en liten notis på deras Facebook-sida om detta.

Sen åkte jag till Fårösund. Då jag stannade bilen på Stuxgårdens parkering, ringde min mobil. Det var Radio Gotland, som ville att jag skulle komma in och prata i radio, om hur det är att vara anhörig, och hur det kan vara att ha sin man på ett boende. Jag bad att få komma så sent som möjligt, eftersom jag behövde sova en stund mitt på dagen innan. De lovade att det räckte om jag kom strax före 15:00.

Jag brukar aldrig kunna sova, innan jag ska göra något – inte denna gång heller, så jag åkte i stället in i god tid. Jag intervjuades växelvis med en tjänsteman (kvinna), från kommunen. Vad jag förstår är det ingen större brist på vårdplatser, trots att man avvecklat över 50 vårdplatser. Fler får i stället hjälp i hemmet. Blir man beviljat hjälp, ordnar kommunen en plats inom 3 månader. T fick ju inom två veckor, och då är det ändå svårare att få en demensplats.

Så de som sliter med att orka ta hand om sin sjuka och/eller dementa anhörig, måste själva aktivt söka. Man måste bestämma sig för att vilja ändra sin situation. Naturligtvis finns en massa anledningar till att man stöter på svårigheter: Den sjuke vill inte själv flytta eller man blir inte beviljat hjälp. Det största hindret är nog ändå, att den som tar hand om, känner sig som en dålig människa om de inte orkar ta hand om den de älskar eller har älskat. För kärleken kan nog förändras under tiden man kämpar för att allt ska fungera. Just därför bör man inte vänta för länge med att söka hjälp.

Nu var detta igår och jag har inte velat lyssna på mig själv ännu – inte förr än nu – jag var rädd att jag skulle låta dum eller att jag skulle ha sagt något tokigt. Men i och med att jag skriver detta, så har jag lyssnat på det – och jag känner att jag kan stå för allt jag sa och att jag inte sagt något tokigt, så… Varsågoda, här kommer en länk:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/704869?programid=260

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/704869?programid=260

 

Astrid Ahlberg

6 april 2016 23:11

Så bra du var! Modigt och duktigt att ställa upp på intervju. Kram!

http://astridahlberg.blogspot.se

Anhörig

7 april 2016 21:26

Tack!

 

Lena

8 april 2016 18:13

Jättebra!!! Jag är kvar i mitt inferno. Maken har fått plats på dagvård men vägrar åka dit! Känns som jag mals ner till ett ingenting i denna kamp. Att stångas mot både maken och myndigheter. Hela tiden bli slagen i huvudet med att det är den sjuke som äger rätten att bestämma. Men jag då!! Ibland är livet tröstlöst 😢

Anhörig

11 april 2016 21:07

Det gör mig ont att höra. Fortsätt kämpa, ge inte upp! Det måste finnas en utväg.
En gång blev jag så uppgiven, att jag packade en väska med det nödvändigaste och tänkte rymma. Fast jag besinnade mig på vägen bort. Men ibland måste man nog göra något drastiskt.

 

Znogge

10 april 2016 18:55

Nej, det måste man verkligen inte göra och man är inte en sämre människa för det. Det finns en gräns för vad anhöriga klarar. Min svärmor bor numera på ett demensboende vilket är en enorm lättnad för oss alla. Hon hade aldrig klarat att bo själv och oron var konstant närvarande. Precis vad som helst kunde hända och hände.En släkting till mig vårdade sin man och höll till slut på att gå under av trötthet. Men visst, steget är inte alltid så lätt att ta...

http://znogge.wordpress.com

 

Maria

11 april 2016 05:59

Som jag skrivit tidigare - du var riktigt bra. Det behövs fakta och positiva inslag också som motvikt till allt elände ibland, tack för att du bidrar och berättar om din verklighet!

http://www.mariabjörkman.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...