Dagarna – och det som kallas livet – framskrider sakta för T på Stuxgården i Fårösund. Det känns som T mer och mer glider in i en ogenomtränglig dimma, där jag inte kan hitta honom. Han blir liksom sakta allt mera suddig.

Fast han känner i alla fall igen mig, när jag hälsar på. Blir glad och griper efter min hand. Däremot verkar han ha glömt, när hans kompisar var och hälsade på för inte alls länge sedan. Den som initierade hela besöket, Janne, kommer han inte ihåg, när jag hälsar ifrån honom. Janne ringde nyligen för att höra hur det är med T och bad min hälsa till honom.

-          Kommer du ihåg Janne?

-          Nä!

-          Men kommer du inte ihåg att dina gamla kompisar var här och hälsade på?

Han skakade svagt på huvudet och såg väldig tveksam ut. Så synd, han var ju så glad åt det då.

Jag vet att man inte ska fråga: ”Kommer du ihåg?”, men jag vill ju veta hur han utvecklas. Eller snarare avvecklas. Om jag inte frågar, vet jag ju inte.

I går var barnbarnet, Emelie, och jag där och hälsade på. Emelie har sportlov just nu och är på Gotland hos ”mommo”. Sist vi var där, var det en av de boende, som bad Emelie att hjälpa honom. Han stod där i korridoren med byxorna och blöjorna halvt nerdragna och frågade henne: ”Kan du hjälpa mig att dra ner byxorna?” Hon kom, fnittrande och lätt förvånad, in till T och mig på rummet och berättade det. Som tur är, är Emelie ganska naturlig av sig och inte så lättskrämd, så hon tog inte illa vid sig.

Vi hade med oss ett helt nytt bord och två stolar till T´s rum, som vi hjälptes åt att skuva ihop. Det tog en stund att läsa bruksanvisningen och sätta dit alla skruvar. Först vände T sig på sängen, där han låg och tittade på oss, men efter en stund vända han oss ryggen och blundade (sov?). Det kändes inte som han var särskilt intresserad eller glad åt de nya möblerna.

En personal berättade att han de senaste nätterna har varit vaken och vandrat omkring. Tidigare, här hemma, har han alltid sovit gott på nätterna. Är det kanske så att han börjat vända på dygnet? Det är inte ovanligt hos dementa, vet jag.

Vi åkte därifrån, när det var dags för lunchen. Det sista jag såg av honom, var när en ur personalen hjälpte honom att sätta sig vid bordet. Han hade stora problem att komma ner på stolsitsen. Jag vet ju hur svårt han har att äta med bestick, man får hjälpa honom att skära upp maten, för det klarar inte hans allt sämre finmotorik. Undrar hur länge han kan äta själv? Sen måste någon mata honom. Fler och fler, för oss friska, funktioner försvinner så sakteligen. Jag vet ju hur förloppet kommer att utvecklas, men det gör mig så ledsen och beklämd. Jag kan gå därifrån och lämna allt bakom mig, det kan inte han.

 

Maria

4 mars 2016 10:51

Varm kram!

http://www.mariabjörkman.se

 

Skånskan

5 mars 2016 11:06

Vad jobbigt att det går utför så snabbt. Finns inte mycket tröst att ge. Men mitt i ledsamheter var det skönt att du kunde släppa i tid så inte du gick under. Varm kram till dig.

 

Åke

6 mars 2016 22:23

Han griper efter din hand... Så fint. Tänk på det.

http://www.nacka144.se

 

Lena

8 mars 2016 18:47

Hej! Jag är precis i början av min resa. Maken fick sin demens diagnos för några veckor sedan. Är just nu i ett inferno av vårdplanering, dagvård, biståndsbedömning, fullmakter, hemtjänst och framförallt sorg och vrede. Av en händelse hittade jag din blogg och tack och lov för det! Jag vill tacka för dina texter! Dom har varit till stor hjälp. När jag läser känns det som en lättnad att man får bli arg och känna sig lurad på hela livet! Alla planer vi hade har med ens blivit grus och aska. Livet är över jävligt tungt ibland! Lena

Anhörig

13 mars 2016 20:20

Hej Lena!

Ja, det är ett inferno. Hoppas att du får hjälp med allt och att du får ordning på din tillvaro. Kom i håg att det är du som vet hur det är, låt ingen annan säga hur du ska känna.

Du ska veta att det är en hel del som skrivit till mig, såna som är i samma situation som vi, fast i olika stadier.

Själv har jag börjat få hyffsat näsan ovanför igen. Nu känns livet ganska skönt för mig faktiskt. Sen kan det säkert komma dippar, men det får jag ta när det kommer.

Vill du komma i kontakt med mig lite mera privat, så är du mycket välkommen att maila mig: rebecka.grasman@gmail.com

/R

 

elina

20 mars 2016 18:04

Hej!
Jag har nu läst hela din blogg. Vädret blev uselt för promenad.

Har känt igen mig flera gånger även om jag tror att du har haft det tuffare än jag. Ca 5 år sedan drabbades min sambo av något, kanske en infektion läkarna löste aldrig orsaken, han tappade minnet på en vecka. Han rasade totalt i kondition och låg inne i tre månader. Jag gav upp att ta det nya jobbet jag var precis erbjuden och tog hand om honom. Har avlastning 20 timmar samt dagvård en dag i veckan.
Nu efter 5 år börjar jag känna samma som du beskrev. Vad är kvar av kärleken när man är en vårdare? Dock är min sambo världens snällaste. Det håller just nu. Om framtiden vet vi inget.

Ha det bra med ditt nya liv! Det var givande att läsa din resa.

http://blogg.iniskogen.se

Anhörig

21 mars 2016 20:40

Vi har alla vårt lilla privata inferno. Tänk så många anhöriga, som kämpar i det tysta. Samhället skulle inte klara sig utan oss. En kärlekshandling? Ett offer? Det är nog många som förväntar sig att vi ställer upp. I nöd och lust... Jag är väl inte den typen liksom, alldeles för egoistisk. Jag vill fortsätta leva mitt liv, jag vill njuta så länga jag kan.

Men tack för dina snälla ord, de värmer verkligen. Och du - kämpa på! Och gör med ditt liv, så du inte ångrar dig, när det är för sent. :-)

 

elina

22 mars 2016 12:51

Tack!
Du är inte en egoist.

http://blogg.iniskogen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...