Ingabritt Jormelius

14 december 2015 09:03

Vännen.visst är ganska bra tillräckligt. O detta med omgivningens förståelse är inte lätt. Ingen är med oss dygnets alla timmar o lever det liv som levs av anhörig till den sjuke. Du har gjort ett helt rätt val och det finns ingen elakhet i det. Hoppas din flickor kan inse det snart. Var rädd om dig. Kram

Sundsvalls Micke

14 december 2015 11:50

Hej!
De som dömer är oftast de som inte förstår vad man som anhörig tvingas att gå igenom. För de flesta så handlar demenssjukdomar om att man bara får dåligt minne *suck*
Tänk om det ändå varit så enkelt som bara det.....

Micke

Skånskan

15 december 2015 16:52

Du har kämpat tillräckligt min vän. Försök att att inte bry dig om vad andra tycker. Det är lätt att dömma när man inte ser helheten då man vårdar en svårt sjuk anhörig. Det om något är ett heltidsjobb och mer till eftersom det är dygnet runt sju dagar i veckan !! Det är tyvärr inte många som förstår vad det innebär. Kram.

Znogge

15 december 2015 20:09

Det finns definitivt en gräns för vad man som anhörig klarar och orkar. Tanken är inte att man ska utplåna sig själv helt och hållet. Visst är det ett tufft beslut men det finns en gräns när det inte fungerar längre att bo hemma. Så är det bara.

Anna-Carin

15 december 2015 23:23

Visst känns det som att man "ger upp" när man mer eller mindre tvingar sin anhörige att flytta. Här var det faktiskt jag själv som höll emot men vår då tonåriga dotter mådde så himla dåligt av att se sin pappa förändras o bli allt sjukare så det avgjorde saken för min del. Och det är en helt annan sak att leva med en demenssjuk person i hemmet än att vara utflyttade barn som inte har problematiken in på huden (jag har den erfarenheten också, min pappa hade vaskulär demens i många år) .
Så det här med att hitta något att prata om när man besöker sin anhörige. Min man säger inte så mycket heller. Det är jag som får hålla låda och han håller med. Till slut lessnar jag på mig själv. Jag försöker ha något praktiskt att göra eller att vi sjunger något, men oftast blir det bara att vi fikar. Men jag sköter hans skägg, fingernaglar och hörapparatrengöring, vi tar (rullstols)promenader när väder o väglag tillåter o ibland på somrarna tar jag med fika ut i ryggsäcken.

Anhörig

16 december 2015 22:01

Ja, vi verkar ju ha samma sätt att slå ihjäl tiden, när vi är på besök. Visst är det en lättnad att åka därifrån Man vet att nu har man gjort sitt för ett tag.

Mia

31 december 2015 16:05

Man kan aldrig förstå någon annans situation fullt ut. Om man dessutom inte har någon inblick i hur sjukt beteende en dement person får med tiden, ja, då är det lätt att döma. Ord kan såra, men du själv vet bäst hur mycket du orkade. Jag tror du bröt i rätt tid, du verkar ha ömma känslor för T;s väl och ve, det hade du kanske inte haft om du kört slut på dig fullständigt.