Tidigare har T alltid hållit reda på tid och dagar; men i går snurrade det till ordentligt.

Framåt kvällen hade jag gått en inspektionsrunda i trädgården, min trädgård är ca 3 500 kvadrat, så det tar en stund. Jag brukar göra så ibland - kollar att allt är som det ska och att allt sköter sig. Plockar en död kvist här, luktar på blommorna där. Det är väldigt meditativt och jag njuter av att gå runt på mina domäner.

När jag avverkat baksidan av huset, såg jag att T satt i en trädgårdsmöbel på framsidan, vilket i sig inte var så konstigt, eftersom luften var ljummen och kvällssolens låga strålar värmde skönt där. Det anmärkningsvärda var att han satt på sig en regnjacka.

-          Men varför har du satt på dig regnjacka?

Innan han hann svara, såg jag att han ställt ut rullatorn och på den sin resväska, den väska som han brukar ha med sig, när han åker till växelboendet. Han reste sig och lyckades få fram några svårförståeliga ord. Jag tolkade dem som: ”Jag ska åka till Kilåkern”.

-          Ska du åka till Kilåkern?

-          Ja!

-          Men det ska du ju inte alls, det är ju inte förr än tisdag nästa vecka. Nu är klockan ju 16:30 och du ska då vara där 15:00 (i går var det onsdag).

Helt fel alltså. Han tog av sig regnjackan och lommade in i huset igen. Jag tog med väskan och rullator och gick efter med dem. Jag fick en känsla av att han själv tog illa vid sig av sitt misstag. Detta var ytterligare en bekräftelse för honom själv, på att han håller på att tappa greppet..

Framåt 21:00-tiden hade jag satt på honom en dubbelblöja och nattat honom. Själv skulle jag i väg till jobbet. Jag märkte att han inte hade kommit till ro. Han hade varit uppe en gång tidigare sen jag la honom, men nu gick han upp i bara blöjan och satte sig på en stol i köket. Jag skulle just gå ut och sätta mig i bilen. Jag frågade om allt var bra, han nickade instämmande att det var. Men något var det som inte vari riktigt bra, jag kunde bara inte komma på vad. Åh, om han ändå kunde prata.

Det var med en viss oro jag åkte till jobbet, men inte mycket jag kunde göra åt det. Men en viss känsla av skam måste jag erkänna, tyckte jag nog mest synd om hunden, som var tvungen att stanna kvar hemma i osäkerheten. En granne ringde mig på morgonen i ett annat ärende strax inna jag skulle sluta mitt nattpass och jag frågade oroligt:

-          Står huset kvar?

-          Jadå, det syntes inget ovanligt.

Tänk vilken tur jag har, som har så goda grannar.

Allt verkade lugnt, när jag sedan kom hem och gick ut med hunden på morgonrundan, T låg i sin säng, sov som vanligt och än har jag inte upptäckt något ovanligt.

Denna oro som jag ständigt går runt med numera, den tär. Den är inte jättestor, men den finns ständigt där, som ett lite skoskav i själen. Som en släng av huvudvärk, som man inte bryr sig om att ta en tablett mot. Som en tand som skavar lite mot tungan. Som ett BH-band som sitter en aning för hårt. Som en glöd efter en skogsbrand, som inte riktigt har slocknat. Man tänker inte på det hela tiden, men kroppen registrerar det och lagrar i bakhuvudet. Jag undrar vad en sån oro kan göra med kroppen? Kanske var den en orsak till att jag fick bältros?

 

Astrid Ahlberg

26 september 2015 15:11

Detta att han gjorde sig beredd att åka till växelboendet kan man väl tolka som att han trivs där, kanske är mogen för att flytta in för gott på ett hem!

http://astridahlberg.blogspot.se

Anhörig

26 september 2015 22:27

Jag tror faktiskt att det skulle bli bra, men han vägrar än så länge.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Det är nu 1½ vecka sen Thomas dog. Det tog drygt en vecka från det att vi insåg att han var terminal, så det gick väl ganska fort egentligen. Han slutade helt enkelt att äta, inte medvetet tror jag. Inte så att han tänkte att om jag slutar a...

      Idag skiner solen så vackert och temperaturen snuddar vid nollstrecket. Vid horisonten ser man svarta moln innehållande snöbyar. Det känns ännu så overkligt - i morse 06:14 drog T sina sista andetag. Det har varit en lång och svår färd m...

    T är nu terminal och vi har turats om att sitta hos honom. Snart är det min tur att vaka. Så många gånger jag stått bredvid en anhörig och försökt trösta och förklara, nu sitter jag där själv. Personalen här är så fina och hjälpsamma.  ...

    I tisdags meddelade jag T´s anhöriga att han nu var märkbart försämrad. Att ta det beslutet är ett avgörande byggt på yrkeserfarenhet. Men det är också en viss chansning, man kan aldrig veta helt säkert. Det är en konst av den högre skolan o...

Nu ser jag en märkbar försämring från tidigare, T är smalare och längre bort i sin egen värld. Han ligger i sängen på sin vänstra sida. Så liten han har blivit, så tunn och hjälplös. Hans ögon möter mina, men det är tomma ögon, som inte begriper vad ...